Skötsel Sinaloamjölksnok

Sinaloamjölksnok

Lampropeltis triangulum sinaloae
Vetenskapligt namn: Lampropeltis triangulum sinaloae
Svenskt namn: Sinaloamjölksnok
Familj: Colubridae (Snokar)
Släkte: Lampropeltis (Kungssnokar)
Livslängd: 15-20 år
Ursprung: Sinaloa, Mexiko
Fullvuxen storlek: 140 cm, i undantagsfall upp till 160 cm
Föda: Smågnagare, ormar, ödlor, grodor, fåglar och deras ägg
Aktiv: Nattaktiv, jagar i skymning och gryning
Miljötyp: Floddalgångarnas undervegetation och skogsterräng

Allmänt


Juvenil 3 månader

Denna den vanligaste mjölksnoken i terrarier världen över, är en av de senast beskrivna underarterna, den beskrevs vetenskapligt först 1978 av K. L. Williams.

Sinaloamjölksnoken förväxlas lätt med Nelsons mjölksnok (L. t. nelsoni). Generellt kan man säga att Sinaloamjölksnoken har jämnbreda svarta ringar, medan Nelsons mjölksnok tenderar att ha mer sadelformade svarta ringar som ibland når varandra på ryggen över de röda fälten.

Utbredning och habitat

Mexico, från sydvästra Sonora till Sinaloa sydost efter kustremsan på max 1000 m ö h, till sydligaste gränsen vid Nayari, följer floden Rio Fuerte upp till sydvästligaste Chihuahua. Skogs- och buskbeklädda floddalar och sluttningar. Skymnings- och gryningsaktiv. Under dagen gömmer de sig för det mesta och i naturen återfinner man dem gömda under förmultnande träd och stubbar.

Utseende och beteende


Det är inga problem att sätta en vuxen sinaloa
i händerna på ett barn.

Sinaloamjölksnoken räknas till de större underarterna av mjölksnok, den blir ungefär 130-140 cm lång, men en del individer blir ända upp till 160 cm. De röda fälten, till antalet mellan 10 och 16, är mycket långsträckta, avbrutna av smala vita ringar omgärdade av nästan lika smala svarta. De har svart huvud och ofta vit nosspets. Någon gång finns röda småprickar eller små fläckar på nosen. Huvudet är jämförelsevis långsmalt. Vuxna individer är oftast lugna, medan juveniler är nervösa och kan både mäska och bitas. De är precis som övriga mjölksnokar opportunister och tar det som kommer i deras väg om det har rätt storlek. Det kan vara ödlor, grodor, andra ormar, fågelungar eller ägg och smågnagare.

Att tänka på

Alla arter och underarter inom släktet Lampropeltis är i någon mån kannibaler. Många hävdar att kannibalism bara förekommer hos kungssnokarna, men det stämmer inte. Möjligen kan man hävda att kungssnokar mer aktivt verkligen jagar andra ormar och möjligen också att de ger sig på förhållandevis större andra ormar än vad övriga Lampropeltisarter gör, men i en given situation är samtliga Lampropeltis kannibaler. Det kommer an på storlek, stoppa in en liten orm till en stor Sinaloamjölksnok och det smäller direkt, tro mig, jag har provat. Det kan alltså gå alldeles utmärkt att ha sitt Sinaloapar ihop för jämnan så länge de är någorlunda lika stora, men blir storleksskillnaden avsevärt stor, kan minsta signal utlösa ett angrepp från den ene, som exempelvis att det luktar mat om den andre.

Terrarium


Jag använder inte UV-lampor till mina sinaloa.
Istället tar jag ut dem i solen några gånger
varje sommar när vädret tillåter.

I fångenskap är vuxna Sinaloamjölksnokar något av det mest lätthanterliga man kan tänka sig. De bits och mäskar bara som nykläckta juveniler. Den här mjölksnoken har lite ”blankare” framtoning än många andra underarter av mjölksnok och den behåller färgen bättre än exempelvis San Pueblomjölksnoken (L. t. campbelli) när den blir äldre. Terrarier till mjölksnokar behöver inte vara lika stora i förhållande till ormens storlek som för många andra snokar, om terrariets längd- plus djupmått överstiger ormens längd klarar den sig bra. De klättrar måttligt och man behöver inte ha högre höjdmått än djupmåttet på terrariet. Sinaloamjölksnoken trivs bra på många olika bottenmaterial som torv, flis eller motsvarande. Ren sand är inte att rekommendera eftersom det inte tillåter grävning, men man kan blanda in sand i torvmull om man vill det. Robust växlighet av exempelvis murgröna, hibiscus eller motsvarande. Snokar ska alltid ha friskt vatten i en skål stor nog för ormen att helt täcka kroppen. Mjölksnokar behöver ha bra gömställen som är helt skyddade från insyn som ihåliga stubbar, barkstycken eller motsvarande. Vuxna Sinaloamjölksnokar äter ungefär två vuxna möss var tionde dag, men ibland händer det att de blir kräsna och inte vill äta stora byten.

Föda

Sinaloamjölksnokar är sällan svåra att starta på musdiet. Någon gång kan en nykläckt unge vänta länge med att börja äta, en månad eller mer, men då gäller det att inte ge upp, utan fortsätta att erbjuda mat. Till slut äter den. Nyfödda musungar (pinkies) till nykläckta Sinaloamjölknsokar, efter ett par veckor kan man ge fler än en musunge och när ormen är omkring två till tre månader är det dags att öka storleken på bytet till behårade musungar (fuzzies). Det är aldrig fel att prova större byte om man tror att ormen klarar det. Går det inte så spottar ormen bara ut maten igen.

Könsbestämning

Små juveniler upp till max 3 månader, kan man poppa. Större individer kan könsbestämmas med knappsond, alternativt palpering eller okulärbesiktning. Samma skillnad gäller som för de flesta andra snokar, att hanens svans oftast är lite längre och avsmalnar jämnt, medan honans svans avsmalnar abrupt efter kloaken.

Avel


En 4 veckor gammal juvenil med mat i magen.

Efter en förhållandevis kort vintervila på runt sex veckor effektiv tid i cirka 12-15°C temperatur, med sedvanlig tarmtömningsperiod, nedtrappning före och upptrappning efter vintervilan av temperatur och ljustimmar, matar man dem under någon eller ett par veckor innan man släpper ihop paret. Ofta parar de sig omedelbart, men om det efter en eller två timmar inte hänt något, tar man isär dem och försöker igen några dagar senare. Omkring sex till sju veckor efter befruktning lägger honan äggen i den iordningställda äggläggningsboxen med sphagnum, Vermiculite eller motsvarande fuktigt substrat. Kullarna är ofta något större än genomsnittet för mjölksnokar, upp till 12-14 ägg. Kläckningstiden är cirka 55-60 dagar i 29°C och 80-85 % relativ luftfuktighet.

Ungarna

Efter kläckningen separerar man ungarna och placerar dem i varsin liten box med gömställe och vattenskål. Mellan en och två veckor efter kläckning ömsar de skinn och en eller ett par dagar efter det kan man prova att mata första gången med en nyfödd muspinkie. Jag lägger en tinad pinkie i en tom toapapperrulle med uppvikta kanter så att den inte faller ut. Ormungen går in i ”musboet” och tar musungen. Sinaloajuveniler är inte kända för att krångla med maten. Några dagar senare när man ser att ormen bajsat, kan man mata igen. Jag varierar matningsintervallen mellan fyra och sju dagar. Redan efter fyra, fem matningar kan man prova två pinkies istället och när juvenilerna är runt två till tre månader tar de musfuzzies.

Stoppa inte en liten mjölksnok i ett stort terrarium, risken att du får en skygg och rädd orm är uppenbar. Små mjölksnokar ska bo i små terrarier, inte mycket längre än ormen själv.

Varianter (morpher)

Numera finns en hel rad olika färgvarianter av Sinaloamjölksnok, bland annat en med vita fläckar/sadlar omgärdade av en svart ring, även enfärgat röda individer med svarta huvuden, samt många andra färg- och teckningsvarianter. Man har också tagit fram flera olika hybrider (korsningar) på Sinaloamjölksnok, bland annat med majsorm (Panterophis guttata), avkomman kallas ”Sinacorn”.

Skötselråd skrivet av: Peter Martinelle
Senast uppdaterad: 2013-02-18 19:46
Skötselrådet har visats: 16783 gånger

Vilka har denna art?

Det finns 56 medlemmar som äger denna art.
Logga in för att se vilka.

Skicka in skötselråd

Har du ett skötselråd du skrivit som du vill publicera på terrariedjur.se? Kontakta anders alternativt maila skötselrådet till