Skötsel Smaragdboa

Smaragdboa

Corallus caninus
Vetenskapligt namn: Corallus caninus
Svenskt namn: Smaragdboa
Familj: Boidae (Boaormar)
Släkte: Corallus
Livslängd: Över 20 år
Ursprung: Sydamerika; Norr från Guyana, Venezuela, väster ut till Ecuador, Peru med Anderna som begränsning åt väster, öster ut genom Amazonas, Brasilien och söder ut till Bolivia
Fullvuxen storlek: 150 - 230 cm
Föda: Möss, råttor, fåglar
Aktiv: Nattaktiv
Miljötyp: Regnskog

Allmänt


(Foto: Magnus Cedervind)

Carl von Linné beskrev år 1758 smaragdboa som arten Boa canina. Efter ett antal ändringar antogs artnamnet Corallus caninus.

Smaragdboan kallas också för hundhuvudboa eller bara hundboa, vilket kommer av att det latinska ordet caninus betyder "från hund".

Smaragdboan har under årtionden fått ett oförtjänligt dåligt rykte. Många gånger beskrivs den som en ytterst svårskött art, den som "plötsligt dör" samt att det är en galet aggressiv orm etc. Under det senaste årtiondet har fler personer inom hobbyn börjat föda upp arten vilket har lett till en starkare "terrariepopulation". Detta har också lett till att fler av oss fått chansen att njuta av dessa otroligt vackra ormar.

Utseende och beteende

I detta faktablad beskriver jag den nordliga varianten vilken är den jag håller.

Nordlig variant (Surinam och Guyana)

Den här varianten är den jag håller och har erfarenhet av. Den återfinns i de nordliga delarna av Sydamerika, södra delarna av Venezuela, Guyana, Surinam, Franska Guyana och nordliga delarna av Brasilien. Dessa är väldigt svårt att skilja åt från olika lokaliteter (vilket är lättare med t.ex. grön trädpyton) och grupperas som den nordliga varianten.


(Foto: Magnus Cedervind)

Teckningen för dessa djur är vita markeringar på smaragdgrön kroppsfärg som övergår i vita/gula bukfjäll. Den vita/gula färgen kan sträcka sig upp på sidorna av djuret. De vita teckningarna kan vara Z–formade över ryggraden och ner på sidorna men också vara som "bultar" eller som en rinnande droppe från ryggen och ned på sidorna. De vita markeringarna övergår mer i grått/blått och blir mindre längre upp mot huvudet. Det finns dock individer som har vita markeringar ända upp på huvudet. Storleken och antalet av de vita markeringarna kan också skilja markant.

Smaragdboans ungar föds i regel med röd/orange färg som efter ca 6 månader övergår till den smaragdgröna färgen. De vita mönstren förblir desamma från födseln.

Smaragdboan är en trädlevande art från den tropiska regnskogen i Sydamerika. I sitt naturliga tillstånd lever den vanligtvis i träden.

Terrarium


(Foto: Magnus Cedervind)

Utformning

Dessa djur lever nästan uteslutande sitt liv på horisontella grenar och därför lämpar sig terrarier som är breda men inte alltför höga. Jag använder måtten 70x80x180 (DxHxB i cm) för två fullvuxna djur. Grenarna går horisontellt över hela bredden och är av olika tjocklekar. Höjden på terrariet är utformad för att temperaturgradienten skall bli lättare att hantera, än om man har ett terrarium som är högt och smalt.

Belysning

Belysningen är tänd 12 timmar om dygnet, året runt. Armaturen ger djuren en solplats om man placerar en gren i dess närhet då den utstrålar en del värme.

Värme

Till bottenvärme i terrariet använder jag värmekablar, som jag har lagt ut i slingor, vilka täcker hela botten av terrariet. Slingorna fästs på ett isolerande underlag, som t.ex. ett liggunderlag och värmen styrs sedan av en termostat. Termostaten bör vara utrustad med nattsänkningsfunktion för optimal nattsänkning.
Dagtid bör det vara 27-29°C och nattetid är temperaturen 23-25°C i terrariet.

Luftfuktighet

För att skapa luftfuktigheten i terrarierna använder jag mull ovanpå värmekablarna. Mullen fuktas och värmekablarna gör att varm fuktig luft stiger i terrariet. Luftfuktigheten under dag bör ligga på 70 -90 % relativ luftfuktighet och under natten kan den sjunka till 60-80 %. Sänkningen av luftfuktigheten sker genom nattsänkningen av temperaturen, i kombination med att terrariet ventileras. När termostaten åter går över på dagstemperatur och värmekablarna värmer den fuktiga mullen stiger luftfuktigheten samtidigt som terrariet värms upp till dagstemperaturen. Som stöd fuktas även terrarierna med bevattningssystemet på morgonen, mitt på dagen men även en kort stund under natten. Terrarierna fuktas med ljummet vatten och med dysor som ger stora droppar.

Ventilation

Ventilation av terrariet är av yttersta vikt. Luft får aldrig bli stillastående i ett terrarium. Stillastående luft i kombination med hög luftfuktighet resulterar nästan alltid i luftvägssjukdomar.

Ventilation i terrariet bör ske från sida till sida. Jag har placerat relativt stora ventilationsnät på den övre delen av gavlarna på mina terrarier. Om ventilationen blir för god och luftfuktigheten således blir för låg är det lätt avhjälpt med att täcka för en del av ventilationshålen.

Varning!
Terrariets ventilation får inte skapa drag i terrariet. Smaragdboan är mycket känslig för drag med infektioner i lungorna som följd. Undvik ventilation i taket och längs nedre listen. Detta skapar skorstenseffekt och den varma fuktiga luften stiger rakt upp och ut ur terrariet.

Vatten

Det skall finnas en vattenskål i terrariet och denna skall rengöras och vattnet bytas ut mot nytt friskt vatten dagligen. Smaragdboan dricker ur dessa fler gånger än vad man kan tro.

Föda


(Foto: Magnus Cedervind)

Smaragdboan går alldeles utmärkt att mata med frysta/tinade möss och råttor. Denna art har ett mycket långsamt metaboliskt system och de är lätta att övermata. För mycket mat kan orsaka förstoppning eller i värsta fall prolaps, dvs. en del av ändtarmen trycks ut när ormen tömmer tarmen och sedan dras den inte tillbaka igen. Det är därför viktigt att man noterar (för logg) när ormarna äter och när de tömmer tarmen. Tumregeln är tre matningar mellan varje tarmtömning.

Ungar upp till 6 månader matar jag med en musunge med lite hår ungefär med 7-10 dagars mellanrum. Varefter individen växer matar man med större byten och ökar också frekvensen till 10 -14 dagar. Vid ca 2 år ålder eller vid en längd av ca 1,5 meter har jag valt att gå över till råttor på ca 80 -140 gram. Frekvensen ökas också till 14 – 21 dagar. Individer som når en längd av 2 meter kan matas med 200 grams råttor. Mina vuxna djur är 4 år och jag matar honorna med 140 grams råttor. Hanarna går fortfarande på vuxna möss.

Att tänka på vid matning är att den här arten inte går att reta till hugg genom att vara för nära huvudet med bytet, eller att putta ormens huvud med bytet. Denna metod resulterar nästan uteslutande i en rädd och matvägrande orm. Man kan stimulera ett hugg genom att försiktigt peta på ormens svans upprepade tillfällen samtidigt som man presenterar bytet på rätt avstånd från huvudet. Petandet retar ormen vilket oftast resulterar i ett hugg. Foderdjuren skall värmas upp ordentligt innan utfodring då dessa ormar har värmekänsliga gropar runt käkarna som den använder vid jakt.

Könsbestämning

Skillnaden mellan hane och hona går att fastställa på flera sätt. Den tydligaste skillnaden är att honor blir större än hanar. Hanar överskrider sällan 1,5 meter vilket honor i regel alltid gör. Hanar har generellt större/tydligare sporrar vid analöppningen. Hanarna använder dessa för att stimulera honorna inför parning. Att endast titta på sporrarnas storlek är inte en självklarhet för säker könsbestämning. Honorna blir också grövre/tyngre än hanar.

Säkraste sättet att fastställa könet är att palpera djuren. Denna metod har jag dock ingen erfarenhet av och beskriver den således inte.

Könsmogna hanar bör inte gå i samma terrarie. Oftast resulterar det i att en hane dominerar den andra som i värsta fall slutar äta och sedan inte går att få att äta igen.

Avel


(Foto: Magnus Cedervind)

Avel styrs av årstiderna och i Amazonas sker detta med mängden regn som ger lägre temperatur och högre luftfuktighet. Denna kallare period är en signal för djuren att parningssäsongen har börjat.

Avel av dessa djur kräver en del förberedelser. Både honor och hanar måste i lugn och ro äta upp sig, dvs. äta bra och regelbundet innan parningsstimulerande åtgärder påbörjas. Detta pga. att båda könen, men framförallt hanar slutar äta under parningsperioden, som kan hålla på i ett par månader eller längre. Honorna äter normalt inte under dräktighetstiden, men det skadar inte att erbjuda dem mindre bytesdjur.

När djuren är i rätt kondition kan sedan temperatursänkningen påbörjas.

Dagtid bör temperaturen sänkas, men endast med någon grad. Nattetid bör den sänkas ned med ett par grader under den lägsta temperaturen för normalförhållandet. Efter att honan är parad skall temperaturförhållandena återställs till det normala, gradvis.

Vid parning bör man endast låta en hane åt gången para honan. Detta pga. att hanar slåss om honorna vilket kan resultera i skador med dödlig utgång.

Dräktigheten varar normalt i upp till 150 - 200 dagar efter ovulation men kortare dräktighetstider kan förekomma. Kullstorlekar varierar mellan några få upp till tjugo ungar. Normalstorlek för en kull är ca 10 ungar. En hona som fött ungar bör vila från nya parningsförsök minst 2 år innan hon paras igen.

Ungar skall hanteras mycket varsamt och matning kan på börjas efter första ömsningen, som sker efter 10 – 14 dagar efter födsel.

Skötselråd skrivet av: Magnus Cedervind
Senast uppdaterad: 2013-12-19 14:20
Skötselrådet har visats: 14666 gånger

Vilka har denna art?

Det finns 24 medlemmar som äger denna art.
Logga in för att se vilka.

Skicka in skötselråd

Har du ett skötselråd du skrivit som du vill publicera på terrariedjur.se? Kontakta anders alternativt maila skötselrådet till