Skötsel Afrikansk hussnok

Afrikansk hussnok

Boaedon capensis
Vetenskapligt namn: Boaedon capensis
Svenskt namn: Afrikansk hussnok
Familj: Lamprophiidae
Släkte: Boaedon
Livslängd: 10-15 år, enligt vissa källor uppemot 20 år
Ursprung: Sydafrika, Botswana, Moçambique, Zambia och Zimbabwe
Fullvuxen storlek: Hanar 60-80 cm, honor under 120 cm
Föda: Gnagare, fåglar, reptiler, amfibier, insekter och fladdermöss
Aktiv: Nattaktiv
Miljötyp: Marklevande

Allmänt


Den afrikanska hussnoken, Boaedon capensis kallas ofta för ”Cape House Snake” på engelska; detta för att särskilja den från andra närbesläktade arter, där den i hobbyn vanligast förekommande är Boaedon fuliginosus. På svenska används samma namn – Afrikansk hussnok – om båda arterna. Det här skötselrådet behandlar dock enbart Boaedon capensis.

Trots sitt namn är den afrikanska hussnoken ingen snok; istället klassificeras den sedan 2010 inom Lamprophiidae – en familj av ormar som är närmre besläktad med Elaphidae än någon annan familj. I familjen Lamprophiidae ingår bland annat stilettormarna, som är giftiga. Viktigt att poängtera är därför att den afrikanska hussnoken är helt ogiftig, och lämpar sig mycket väl som första orm.

Utseende och beteende


(Foto: Madeleine Hebo)

Den afrikanska hussnoken är en slank orm med släta, regnbågsskimrande fjäll. Grundfärgen är brun; allt från svartbrun och mörkt rödbrun till ljust grönbrun och beige förekommer i det vilda. Mest kännetecknande är de vita v-formade markeringarna som löper från nosen och längsmed sidorna på huvudet. Dessa övergår inte sällan i ljusare stripningar som, tillsammans med mönstret av oregelbundna fläckar och formationer av ljusare partier, är som tydligast närmast huvudet. Mönstren avtar successivt, och är närmast obefintliga på den sista tredjedelen av kroppen. Huvudformen, tillsammans med de vita markeringarna och de långsmala pupillerna, gör att den afrikanska hussnoken till utseendet ofta liknas vid en tigerpyton i ett mini-format.

Till temperamentet är den känd för att vara tålmodig och för att sällan uppvisa defensivitet. Vid hantering kan den beskrivas som sävligare än de vanligaste snokarna (majsorm, mjölksnok, strumpebandssnok etc.), men samtidigt mer livlig än exempelvis en kungspyton. I terrariet är den aktiv och mycket uppmärksam på sin omgivning. Trots att den primärt är nattaktiv, ses den inte sällan sticka fram huvudet och ligga på span även dagtid.

Terrarium


(Foto: Madeleine Hebo)

Enligt Jordbruksverket är den minsta tillåtna bottenytan för en marklevande orm mellan 76-100 cm 0,25 m2 med en minsta höjd på 0,28 m. För en marklevande orm mellan 101-125 cm krävs en bottenyta på 0,43 m2 och en höjd på 0,35 m. Värt att observera är att dessa är minimimått, och att en större bottenyta än de ovan föreslagna aldrig skadar – tvärtom. Det är inte heller fel att erbjuda ett terrarium som är lite högre, eftersom ett högre terrarium kan vara lättare att inreda med grenar och dylikt.

Terrariet kan vara byggt i glas, plast eller trä; byggnadsmaterialet är i sig inte särskilt viktigt eftersom den afrikanska hussnoken vill ha en relativt torr miljö. Luftfuktigheten bör hållas mellan 40 och 65 %; något som enkelt kan uppnås genom att man ställer in en skål med vatten och erbjuder en fuktgrotta innehållandes exempelvis sphagnum-mossa, som man fuktar upp någon gång per vecka. När ormen närmar sig öms, är det fördelaktigt att fuktigheten ligger i den övre halvan av intervallet – alltså runt 65 %.

Något som gör den afrikanska hussnoken till en optimal första orm är artens tålighet. I det vilda lever den i alla sorters miljöer och temperaturer; detta eftersom Sydafrikas läge mellan två världshav gör att landet har ett mycket varierande klimat. Det innebär också att temperaturangivelserna skiljer sig mycket mellan olika skötselråd; vissa menar att man bör hålla en gradient mellan 21-30 grader, andra 22-32 grader, och ytterligare någon anger 22-28 grader. Slutsatsen torde vara att det finns en relativt stor marginal, och att någon grad hit eller dit inte kommer påverka den afrikanska hussnoken negativt – något dess anpassningsbarhet i det vilda även vittnar om. Jag själv håller en gradient mellan 22 och 30-32 grader dagtid. Nattetid låter jag den varma sidan sjunka till 26-28 grader.

Värmen kan med fördel komma underifrån, i form av en värmematta eller en värmekabel. Se dock till att ansluta värmekällan till en termostat, för att undvika överhettning och för att minska brandrisken. UVB är inte nödvändigt, och lampor eller dagsljus utanför terrariet räcker som ljuskälla. Lampor kan dock installeras i terrariet, av rent estetiska skäl. Kontrollera dock att lamporna inte blir så varma att ormen kan bränna sig på dem och, om så är fallet, säkerställ att ormen inte kan komma åt lamporna.

Den afrikanska hussnokens vida utbredning i det vilda ger möjlighet till en varietet av olika upplägg när det kommer till terrarieinredningen. Dess naturliga habitat utgörs av allt från karoo (halvöken), savann och slätt till fynbos (medelhavsklimat), buskage samt regnskog. Vilken typ av miljö man vill få terrariet att efterlikna är således upp till ens egna tycke och smak – halvökenterrarier blir lika naturnära som regnskogsterrarier.

Oavsett hur naturnära man vill inreda terrariet, är det viktigt att det – utöver vattenskål och fuktgrotta – finns tillräckligt med gömställen till ormen. Den bör ha minst ett gömställe på den varma sidan, och minst ett på den kalla sidan. Generellt gäller regeln att ju fler saker (gömställen, stockar, växter, stenar m.m.) man stoppar in, desto tryggare och ”gladare” kommer ormen att vara.

Trots att den afrikanska hussnoken huvudsakligen är marklevande, uppskattar den även klättermöjligheter som grenar, lianer och dylikt – den tycker om att komma upp på lite höjd då och då, för att få en överblick över sin omgivning. Att den afrikanska hussnoken är nattaktiv och marklevande är inte precis ristat i sten; sannolikt är det dess glädje för mat som motiverar den att stundvis bete sig enligt motsatsen. I det vilda har man hittat hussnokar som framgångsrikt jagat fåglar i träd mitt på dagen; något som för oss in på den afrikanska hussnokens föda.

Föda


(Foto: Madeleine Hebo)

Den afrikanska hussnoken äter mycket och gärna, och av det allra mesta man erbjuder den. I det vilda äter den allt den kan komma över, inklusive andra ormar, ödlor, amfibier, fåglar, fladdermöss och gnagare. Man behöver absolut inte erbjuda en sådan variation i fångenskap; tinade möss i passande storlekar är något den kan livnära sig på livet ut. Juveniler och ungdjur (4-30 g) kan matas med hela eller delar av pinkies; efter att de nått 30 gram kan man gå över på fuzzies, och som vuxna (170 g och uppåt) kan man erbjuda dem hoppers – i enstaka fall kan det bli aktuellt med vuxna möss.

Något att tänka på är att den afrikanska hussnoken ska ha en lång och slank kroppsbyggnad. Det kan vara lätt att falla för deras ”tiggande”, men man bör inte mata dem oftare än en gång i veckan; vuxna exemplar (med undantag för äggläggande honor) kan gott och väl matas varannan vecka.

Överlag kan det sägas att det här är ormen som aldrig skulle få för sig att missa en måltid – inte ens när den ligger i öms. Poängteras bör dock att undantag givetvis finns, och att dessa undantag främst rör hanar vintertid, samt ungar som ännu inte riktigt kommit igång med maten. Gällande hanarna är deras minskade matintag vintertid i regel inte ett bekymmer – de börjar äta igen med god aptit lagom till våren och den nya säsongen. När det kommer till ungar är det viktigt att man vid köpet av en juvenil, förhör sig om att den äter som den ska.

Något som inte nog kan betonas är att man aldrig bör hålla afrikanska hussnokar i samma terrarium, annat än tillfälligt ifall man vill para dem. Eftersom de är så matglada, är risken för kannibalism överhängande – i synnerhet ifall man matar ormarna tillsammans.

Könsbestämning

De sätt varpå man könsbestämmer andra ormarter är tillämpbara även för afrikanska hussnokar. Med andra ord fungerar det med poppning på ett ungt exemplar. Poppning kan dock vara lite vanskligt, eftersom en misslyckad poppning på en hane kan ge intrycket av att det är en hona. Om man dock lyckas få fram ett par hemipenisar genom poppning, kan man vara helt säker på att det är en hane.

Sondering är ett säkrare sätt att könsbestämma ormar på. Metoden inbegriper användandet av sondvektyg som man försiktigt för in i hemipenisfickan. Sondering bör dock inte utföras ifall man inte är helt säker på vad man gör, eftersom proceduren annars kan göra att ormen kommer till skada. Den afrikanska hussnokens ringa storlek är ytterligare en faktor som försvårar proceduren, och att sondera ett vuxet exemplar är sällan nödvändigt med tanke på artens könsdimorfism – honorna blir alltid betydligt större än hanarna. Storleken ensamt, vittnar därför om könet hos de adulta djuren.

Ett sätt att könsbestämma afrikanska hussnokar, utan att behöva göra några ingrepp, är att observera svansens utseende. Honornas svans är tjockare vid roten, men kortare och slutar i en spets; hanarnas svans är istället relativt smal hela vägen, längre och har en något trubbigare tipp. Vid tveksamheter kan man också mäta ormens senaste öms, och räkna på hur hög procentandel av den totala kroppslängden som upptas av svansen. Hos honor upptar svansen mindre än 15 % av den totala kroppslängden, medan svansen hos hanar utgör närmare 20 % av kroppslängden.

Avel

Att få afrikanska hussnokar att para sig är i regel ingen svårighet; de parar sig året runt, och därför är det inte nödvändigt att låta dem brumera före det tilltänkta parningstillfället – självklart går det fortfarande bra att ge dem en brumeringsperiod vintertid för att replikera deras naturliga habitat, om man så vill.

Under avsnittet kring hussnokens matvanor poängterades det att hussnokar inte bör hållas i samma terrarium permanent eftersom de har kannibalistiska tendenser. Ytterligare en anledning till att afrikanska hussnokar inte ska huseras tillsammans har med oönskad avel att göra. Hussnoken når könsmognad förhållandevis tidigt – ibland redan vid fyra månaders ålder. De är då långt ifrån färdigvuxna; något som medför att en befruktning med största sannolikhet leder till döden för honan. För en så riskfri parning och äggläggning som möjligt bör honan ha passerat 3 års ålder och vara vid god hälsa i övrigt; hanen bör vara äldre än 1 år. Förutom de överhängande riskerna för komplikationer vid bildandet och läggandet av ägg hos honor yngre än 3 år, bör det även poängteras att en äldre hona ofta generar större och friskare ungar än vad en yngre hona gör.

Efter en lyckad parning dröjer det ungefär 2 månader tills honan lägger äggen (ofta lägger hon mellan 6 och 18 stycken). Någon vecka (5-10 dagar) före äggläggningen ömsar honan och vid det laget bör man vara extra noga med att spraya i fuktlådan; detta för att honan ska ha en fuktig plats att lägga äggen på (och som inte är vattenskålen). När äggen väl är lagda kan de flyttas över till en inkubator – eller kanske rättare; någon form av låda med sparsam ventilation, ett underlag som håller äggen på plats, och som håller rätt temperatur och fuktighet. Underlaget kan utgöras av exempelvis sphagnum-mossa, perlite eller vermiculite; det viktigaste är att underlaget bevarar fukten och bidrar till att äggen behåller sin ursprungliga position.
Temperaturen bör ligga mellan 24 och 29 grader, och det ska helst inte ske några fluktueringar utanför den temperaturgradienten.

Efter 2-3 månaders inkubation kläcks sedan ungarna, som då är runt 20 cm långa och väger några gram. Några dagar till en vecka efteråt ömsar de för första gången, och därefter kan man börja erbjuda dem mat.

Skötselråd skrivet av: Madeleine Hebo
Senast uppdaterad: 2019-07-02 13:29
Skötselrådet har visats: 618 gånger

Bilder från galleriet

Det finns inga bilder i galleriet för denna art ännu.

Vilka har denna art?

Det finns 4 medlemmar som äger denna art.
Logga in för att se vilka.

Skicka in skötselråd

Har du ett skötselråd du skrivit som du vill publicera på terrariedjur.se? Kontakta anders alternativt maila skötselrådet till