Skötsel Lygodactylus williamsi

Lygodactylus williamsi

Lygodactylus williamsi
Vetenskapligt namn: Lygodactylus williamsi
Svenskt namn: -
Familj: Gekkonidae (Geckoödlor)
Släkte: Lygodactylus
Livslängd: 7-8 år, möjligen äldre
Ursprung: Tanzania
Fullvuxen storlek: 5-8 cm
Föda: Insekter, frukt och nektar
Aktiv: Dagaktiv
Miljötyp: Trädlevande, regnskogslevande

Allmänt

Lygodactylus williamsi är en intressant liten gecko som fortfarande är ganska ovanlig i terrariedjurshobbyn. I det vilda är de klassade som akut hotade, och finns bara kvar inom väldigt små områden i Tanzania. Trots detta så är det en livskraftig ödla, som lätt förökar sig i fångenskap under rätt förutsättningar. De började hållas i fångeskap ganska så sent. Inte förrän 2004 började de första vildfångade exemplaren att dyka upp i hobbyn[1], och fortfarande är vildfångade exemplar ganska så vanliga i bland annat USA och Tyskland.

Utseende och beteende


(Foto: Evanjeline)

Lygodactylus williamsi uppvisar könsdimorfism, vilket är när hane och hona av samma art har olika färg, storlek, utseende, läten och/eller karaktär. I det här fallet har hanen och honan olika färg. Hanen är blå, och kan variera från mörkt blå, till så kallat "electric blue" vilket är den färg som arten har fått sitt namn från i engelskan (Electric blue daygecko). Det är svårt att beskriva hur vackert ljuset återspeglar sig från hanens fjäll, men det nästan sprakar om dem.

Honan däremot är lite mer anspråklös med färger från grön, olivgrön till brons, ibland nästan guldaktig. Honorna kan även vara svagt turkosa, eller blå på sina ställen, därför kan det vara svårt att avgöra vilket kön man har att göra med, innan de är könsmogna. Båda könen har en orange mage och en svart haklapp. Hos honorna är haklappen svartrandig medan hanarnas brukar vara helsvart. Från nostippen går två parallela svarta ränder, den ena genom ögat och den andra strax ovanför, och slutar strax efter huvudet.

Förutom sina vackra färger, har Lygodactylus williamsi ett beteende som gör dem eftertraktade inom hobbyn. De är väldigt nyfikna och orädda, och brukar snabbt lära sig att när ägaren kommer innebär det mat. Efter ett tag går det oftast att handmata dem, och de kan till och med hoppa upp i sin ägares händer för att komma åt maten snabbare.

Trots detta så ska aldrig en blå daggecko hanteras eftersom de är väldigt små, snabba och ömtåliga djur. Deras skinn är ömtåligt och de kan lätt rymma sin väg. De bör ses som akvariedjur - se men inte röra - och detta lämpar de sig utmärkt till. Lygodactylus williamsi anses vara vackra och är mycket aktiva under dagen, vilket gör dem till perfekta uppvisningsdjur. Själv kan jag sitta i timmar och beskåda deras beteende medan de jagar, solar etc.

Terrarium


(Foto: Evanjeline)

Lygodactylus williamsi är små ödlor går ett terrarium i storlek 30 x 30 x 30 cm bra, men större är alltid bättre. Ödlorna är väldigt aktiva och kommer därför utnyttja utrymmet de får. Framförallt höjden är viktig då de i det vilda aldrig befinner sig på marken, och antagligen aldrig kommer göra det i terrariet heller.

Det absolut viktigaste är inredningen. Det spelar ingen roll om terrariet är stort, finns det inget att klättra på kommer ödlan inte att röra sig i det området. Använd mycket växter, gärna som växer högt så ödlorna kan använda dem som solplats. Levande växter är att föredra, då de dels hjälper till att hålla uppe luftfuktigheten samt att ödlorna helt enkelt verkar föredra dem framför syntetväxter. Ingen av mina fem individer använder plastväxter att sola eller gömma sig på om levande växter finns till hands.

Exempel på bra växter som trivs i den blåa daggeckons klimat är gullranka, bromelior och orchideer. Bamburör som har borrade hål där de kan gömma sig är väldigt populärt hos ödlan. Jag har dock själv aldrig upplevt att de vill gömma sig i dem. Trots det rekommenderar jag att de finns, då de gärna sitter på dem och solar. Dessutom kan de fungera som en äggläggningsplats.

Ett bottensubstrat som håller fukt bra ska finnas. Exo Terras “plantation soil” (kokosmull), torv och/eller mossa är bra alternativ. Själv använder jag en blandning av torv och plantation soil med levande mossa ovanpå. Viktigt är att det finns någon form av dränering, exempelvis lecakulor i botten. Utan detta så blir substratet väldigt fuktigt och kan bli surt eller mögla. Biosubstrat lämpar sig också väldigt väl till miljön som Lygodactylus williamsi vill ha.

Ljus och temperatur


(Foto: Evanjeline)

Rätt ljus är en av de viktigaste punkterna till daglevande reptiler, och Lygodactylus williamsi är inget undantag. De måste ha UVB-ljus för att kunna tillverka vitamin D3, och utan det blir deras skelett svagt och de kommer gå en plågsam död till mötes. Bland lampor är märket Exo Terra vanligt men deras lampor håller inte måttet. Inte bara att de inte ger tillräckligt med UVB-strålning utan de kan vara direkt dödliga. Det finns rapporter om skador på skinnet, och även dödsfall när Exo Terras UVB 100 - som är den vanligaste lampan - funnits som ljuskälla.

Istället rekommenderar jag Solar Raptor. Antingen deras ljusrör, eller HID-lampor. Det finns andra märken som ska vara bra, men det är dessa jag personligen har erfarenhet av. Förutom UVB-lampor ska det även finnas dagsljusrör på 6000K.

Utforma inredningen så att det finns flera olika solplatser som är vid olika avstånd från lamporna så att ödlorna själva kan välja hur nära de vill ligga. En eller två solplatser är inte tillräckligt, utan sikta gärna på fem eller mer. Även om daggeckon kommer hitta en solplats den gärna ligger på den mesta av tiden kommer den uttnyttja flera stycken under dagens gång. Om den inte gör det, utan alltid ligger på den varmaste solplatsen kan detta bero på att terrariet är för kallt.

Solplatserna ska erbjuda värme mellan 30-34 grader och minst en solplats på 34 grader ska finnas. Resten av terrariet ska gradvis gå ner till rumstemperatur, så djuret kan reglerar sin temperatur efter behov. Under natten är en temperatur på 20-25 grader bra. Normalt behövs ingen extra värme under natten. En dygnsrytm på 12 timmar dag och 12 timmar natt är lämpligt. Under vintern kan dagtimmarna sänkas till tio timmar.

Luftfuktighet

Lygodactylus williamsi lever i tropisk skog och ska ha fukt därefter. Mellan 50-85% luftfuktighet behövs och det ska helst aldrig gå under 50%. Framförallt juveniler är extra känsliga. De mår bra av att luftfuktigheten varierar under dagen.

Föda

Insekter är basfödan för dessa geckos. Variation är alltid bra och de brukar äta allt som rör sig som de kan få ner. Som regel ges aldrig föda som är större än geckons huvud. En bra blandning av foderdjur kan vara bananflugor, buffaloworms, små syrsor och kackerlacksnymfer. På sommaren kan insekter fångas utomhus, men bara i en miljö som inte blivit besprutad. Var återhållsam med att ge feta djur, som mjölmask och malar. Blå daggeckos är matvrak och blir lätt feta. Ungefär 2-3 gånger i veckan bör insekterna vara pudrade med mineraltillskott och resten av målen med enbart kalk.

Förutom insekter bör de även ha 20-30% frukt och nektar. Det lättaste sättet att ge detta är att erbjuda dem “Day gecko diet” som är ett pulver som blandas med vatten. Det finns att köpa på mässor eller i butiker på nätet. Alla mina blå daggeckos tycker detta är väldigt gott och äter det mer än gärna. Hur ofta man ska mata beror på ålder, och hur mycket som ges vid varje tillfälle.

Lygodactylus williamsi har snabb ämnesomsättning för att vara reptiler så minst varannan dag ska de ha mat. Juveniler ska ha mat varje dag och riktigt små juveniler bör ha tillgång till foder under hela dagen. Titta på hullet på geckon för att avgöra hur ofta och hur mycket mat ödlan ska ha.

Vattenskål kan användas men det är stor risk att den aldrig kommer användas. Ödlorna brukar hellre dricka av droppar på inredningen när vatten sprayas, och det ska alltid finnas fukt kvar på något blad eller vägg när nästa sprayning sker. För att vara säker på att det alltid finns tillgång till vätska i terrariet kan en vattenskål sättas högt. Anpassa storlek och utformning så att ödlorna kan ta sig ur om de trillat i.

Könsbestämning

Hos vuxna individer är könsbestämning ett väldigt enkelt kapitel eftersom hanarna är blåa. Honorna har inte heller lika mörk haklapp som hanarna, och ofta kan deras ränder vara mindre skarpa. Om ödlorna är under ett år gamla är könsbestämning inte det lättaste, då hanar kan maskera sig själv som honor. Detta antas vara för att de är mindre dominanta och vill undvika bråk. I ett par som antas vara hona och hane kan den som har honutseende bli blå efter bara en eller ett par veckor, när man skiljt paret åt. Då förstår man att den man trodde var hona egentligen är en hane som maskerat sig som hona.

Alla Lygodactylus williamsi är någon nyans av grön när de kläcks, och utvecklar sin vuxna färg efter hand. Det säkraste sättet att könsbestämma dem är att titta precis ovanför kloaken där det ska finnas ett “v” av förstorade porer hos hanen vilket honan saknar. Hanen ska även ha två hemipenisbulor precis vid svansroten. Det finns erfarna uppfödare som hävdar att de kan se skillnad på könen redan vid fem månaders ålder, men runt 8-10 månader brukar det vara tydligt.

Avel


(Foto: Evanjeline)

Under rätt förutsättningar är det lätt att få befruktade ägg. Parningssäsongen börjar tidigt på våren och slutar på hösten. Det är bra att veta att det inte är alltid som den blå daggeckon slutar para sig när den lever i fångeskap. Därför kan man behöva sära på honor och hanar för att honorna ska få en paus. Det tar hårt på honan att lägga ägg hela tiden och hon behöver extra mycket kalk för att klara av det.

Vid en lyckad parning så kommer honan att limma fast två ägg någonstans i terrariet cirka fyra veckor senare. Efter det kommer hon lägga två ägg var fjärde vecka fram till parningssäsongen är över, eller alternativt fortsätta och då behöver ödlorna säras.

Ibland kan det vara svårt att hitta äggen, men vanliga platser är i bamburör eller på undersidan av blad. Eftersom honan limmar äggen går det inte att avlägsna dem från ytan hon lägger dem på, så oftast är det bäst att låta dem inkuberas på plats i terrariet. En liten plastkopp med små lufthål i kan fästas över äggen, för att skydda ungarna från föräldrarna som mycket väl kan döda dem när de kläckts.

Lygodactylus willamsi lägger ägg med hårt skal och därför kan de inte ligga på fuktigt substrat då de inte kan svälla som många andra reptilägg kan. Om det finns möjlighet att inkubera äggen utanför terrariet så ska de ligga på något torrt, med fuktigt substrat under. Beroende på temperatur tar det upp till tre månader innan äggen kläcks. Högre temperatur producerar fler hanar. Det finns ingen garanti att det enbart blir honor eller hanar, men vill man kläcka fram honor ska de inkuberas i cirka 22-23 grader. Vill man ha hanar ska de inkuberas i 25-28 grader.

När juvenilerna väl kläckts ska de flyttas till ett eget terrarium, som ska innehålla allting som de vuxna behöver. Juvenilerna är väldigt små när de kläcks och duktiga på att rymma, så ett bananflugetätt terrarium är att föredra. I början ska de ha mat flera gånger om dagen, om inte fri tillgång på föda. När de blir äldre kan man sänka till en gång om dagen, och sen sakta gå över till samma rutiner som hos de vuxna.

Skötselråd skrivet av: Evanjeline
Senast uppdaterad: 2014-11-04 21:35
Skötselrådet har visats: 11601 gånger

Vilka har denna art?

Det finns 13 medlemmar som äger denna art.
Logga in för att se vilka.

Skicka in skötselråd

Har du ett skötselråd du skrivit som du vill publicera på terrariedjur.se? Kontakta anders alternativt maila skötselrådet till