Första gången jag läste om Japansk jättesalamander (Andrias japonicus) var jag nog inte äldre än 10-11 år. Jag satt ofta och bläddrade i uppslagsverk med djur och cyklade många gånger till biblioteket där jag kunde fördjupa mig i kunskap om alla möjliga intressanta djur. Det skulle dock dröja många år innan jag själv fick uppleva denna gigant bland salamandrarna i verkligheten. 

De senaste åren har jag varit en aktiv hobbyfotograf som rest runt och fotograferat en del intressant djurliv i haven. Så när jag fick reda på att det fanns en japansk man som börjat med organiserade snorklingsturer med Japansk jättesalamander hamnade Japan helt plötsligt högt upp på min lista. Dessutom så har man upptäckt en ny art av Pygmesjöhäst i Japan som fick sitt vetenskapliga erkännande i 2018, så en resa hit var väldigt viktig för mig. 

Jag frågade min styvson vart han kunde tänka sig att resa till på sommarlovet. Av alla platser som han kunde valt så valde han Japan utan att tveka. Det kunde inte bli mer perfekt. Jag började redan planera reserutt och kontaktade nödvändiga personer som kunde hjälpa mig att nå mina mål.

I Juli 2019 reste vi till Japan. Det är faktiskt andra gången jag reser dit men förra gången var ändamålet med resan något helt annat och fokuset på resan låg inte i djurlivet. Den här gången var det naturen som stod på agendan. Det första som slår mig när vi ankommer Tokyo är hur stort allt är och hur mycket folk det är.  Vi spenderade några dagar i Tokyo eftersom det är en häftig storstad som absolut måste upplevas när man besöker Japan. För att vara en storstad så är Tokyo väldigt ren. Det ligger inte mycket skräp på gator och källsortering är högt utvecklad här. De har till och med små båtar som går i floderna i Tokyo och samlar upp skräp.

Hachijojima

Efter Tokyo så reste vi till Hachijojima, en ö som ligger cirka en timme med flyg öster om Tokyo. Denna ö är ett riktigt naturparadis. Det är en vulkanö med tät djungel som täcker större delen av ön. Det är ett relativt känt resemål för japaner men utanför Japan är Hachijojima näst intill okänd. På flygplatsen möttes vi av Kotaro Tanaka, som är ägaren och guide av dykcentret vi ska dyka med. Han tog oss till vårt boende och ordnade hyrbil till oss. De kommande dagarna spenderade vi på att utforska ön både under och över vattenytan. Vi dök och snorklade på morgonen och vandrade runt i naturen på eftermiddagen. Jag blev väl omhändertagen under dykningen. Kotaro berättade att han först inte kunde tala engelska när jag mailade honom första gången. Han hade fått ta hjälp av en vän att skriva svaret. Så han hade beslutat att lära sig engelska tills jag skulle komma på besök. Kotaro visade mig den Japanska pygmesjöhästen (Hippocampus japapigu) på nästan varje dyk. Den är endemisk för Japan och är en mellan 1-1,5 cm lång sjöhäst som lever fritt bland stenar och klippor, till skillnad från andra arter av Pygmesjöhästen som oftast stannar i samma typ av korall hela livet. Så det krävs ett tränat öga för att hitta den. Jag fick reda på att sjöhästen har varit känd bland dykare sedan 90- talet i Japan men att det dröjde helt till 2018 innan den blev internationellt känd och vetenskapligt godkänd. Jag fick även se den mer kända arten av Pygmesjöhästen (Hippocampus bargibanti) som lever på många platser i sydost asien. Fast här hade den en gul färgtäckning. 

Det visade sig också att Hachijojima var ett litet Mekka för havssköldpaddor av arten Grön havssköldpadda eller Soppsköldpadda (Chelonia mydas). Jag och min styvson spenderade mycket tid med att simma omkring med dessa sävliga reptiler. Anledningen till att det var så mycket sköldpaddor här är att det inte längre var lov att jaga dem, med undantag från traditionell jakt där det var lov för vissa fiskare att ta ett fåtal varje år. Med ett dalande antal havssköldpaddor världen över så var det fint att se ett ställe där de hade ett kraftigt bestånd.

Hachijojima hade också en del fint att erbjuda på våra skogspromenader. En eftermiddag precis i skymmningen gick vi på en stig i skogen. Mörkret kommer fort i skogen så vi gick tillbaka mot bilen. Helt plötsligt i mörkret så skymtar vi något litet tjockt som skuttar över stigen. Min styvson rycker till och jag skrattar. Det visade sig vara en vanlig Japansk padda (Bufo japonicus formosus). Hachijojima har också självlysande svampar i skogen. Kotaro tog oss med en kväll till en plats där dessa växer. Detta är nog den märkligaste typen av växt jag någonsin har sett. Dem lyser verkligen och avgjer ett svagt grönt ljus. Kotaro kunde inte riktigt förklara vad det var i svamparna som producerade ljus och varför dem gjorde det.

En annan intressant art som vi stötte på var när vi vandrade en längre tur upp på ett litet berg i skogen för att komma till ett vattenfall. I hög temperatur och hög luftfuktighet så kom vi tillslut fram till ett vackert vattenfall. Nedanför vattenfallet låg en liten damm inte mer än 5-6 meter lång och bred. Jag började se lite närmare i vattnet och upptäckte att det fanns massor av Japanska eldbukssalamandrar (Cynops pyrrhogaster) där i. Jag blev väldigt exalterad över detta, dels eftersom jag själv hade sådana i akvarium när jag var ung och dels eftersom vi snart skulle vidare för att försöka få se eldbukens större kusin. Från denna lilla damm rann det en bäck genom skogen ner till foten av berget. Jag stannade till längs bäcken på väg tillbaka och såg flera eldbukar. Min styvson blev smått irriterad över att jag tog så god tid på mig på väg tillbaka. 

Gifu

Efter Hachijojima reste vi vidare till Gifu. Där träffade vi Mr Ito som är en expert när det kommer till japanska salamandrar och i synnerhet Japansk jättesalamander. Han vet vart man ska leta efter dem och han är den enda personen i Japan som organiserar snorkling tillsammans med dessa salamandrar. Hans gäster var för det mesta japaner men då och då fick han en del västerlänningar, men han hade bara haft en svensk gäst tidigare. Ito körde oss ca 2 timmar ut från Gifu in i bergen. Vi stannade till vid en flod med ganska stark ström och mycket kallt vatten. Vi tog på oss torrdräkterna och gick i vattnet. Det dröjde inte länge innan Ito hittade en jättesalamander som låg och vilade inne i en håla. Det var en fantastisk känsla att äntligen få se denna sällsynta amfibie. Vi snorklade i två dagar och Ito letade fram många jättesalamandrar åt oss. Den största var 110 cm lång och över 40 år. Den Japanska jättesalamandern kan nå en maxlängd på 150 cm och bli betydligt äldre än 40 år. Men den är faktiskt inte den största salamnderarten. Den Kinesiska jättesalamandern (Andrias davidianus) kan nå en maxlängd på hela 180 cm. Längre söderut i Japan så planterade man förr in den Kinesiska jättesalamandern för att öka beståndet. Detta har gjort att det  på vissa platser finns en hybridvariant mellan den kinesiska och japanska salamandern. Men där vi är finns det inga hybrider. Den Japanska jättesalamandern är en hotad art som numera är fridlyst. 

Den Japanska jättesalamandern lever hela sitt liv i vatten och är mest aktiv under natten. Då söker den på flodbädden bland stenar och hålor efter det mesta som kan passa i dennes mun. Groddjur, fisk, sköldpaddor, insekter och kräftdjur står alla på jättesalamanderns meny. Salamandern har dålig syn men gott luktsinne och god känsel. Som regel så rör den sig långsamt men när den har ett bytesdjur framför munnen öppnar den blixtsnabbt munnen så att ett slags vakum skapas och suger ner bytesdjuret i gapet. Munnen är full med små spetsiga tänder som minimerar chansen för att bytes ska kunna ta sig ur. Det är inte helt ovanligt att salamandrarna ibland biter varandra. 

På dagen så ligger dem ofta gömda i hålor under stenar, trädstammar och liknande. Man kan då hitta flera stycken på samma gömställe. Det verkar som aggressiviteten som kan uppstå under natten avtar på dagen. Då och då lämnar de sitt gömställe och ligger helt öppet på botten. De har ett otroligt bra kamouflage och ser ut som resten av stenarna på botten. En gång i timmen så går de upp till ytan för att andas. De simmar väldigt sällan och tar sig fram genom att gå på botten. På vintern är vattnet ännu kallare och salamandern är då ännu mindre aktiv. 

Till min stora förvåning så klarade salamandrarna av strömmen väldigt bra. Vid ett tillfälle så låg en salamander helt öppet på botten på ett djup av ca 1,60 m. Jag försökte gång på gång att fridyka ner till den och grepa tag i en sten för att hålla mig fast med en hand för att kunna fotografera med den andra handen. Den starka strömmen tillsammans med den hala stenen gjorde att jag många gånger spolades med strömmen ner längs med floden. Jag fick jobba hårt men tillslut så lyckades jag ta ett par bilder. Salamandern låg där helt bekymmerslös hela tiden.

Jag kan inte undgå att tänka det, men om det hade funnits drakar som levde i floden så hade de säkert sett ut som dessa gigantiska amfibier. 

Det här var en lyckad resa och jag fick äntligen uppleva det som fascinerande mig som barn. Japan och dess natur ligger mig varmt om hjärtat och jag vill absolut resa tillbaka dit en dag, framför allt för att se jättesalamandern igen men också för att utforska de andra reptilerna och amfibierna.

Artikel skriven av: AndreasDesmond
Publicerades 2020-03-21
Visningar: 4824st