Golfbanor - ett hot mot den biologiska mångfalden, eller inte?

Golfbanor - ett hot mot den biologiska mångfalden, eller inte?

Av Leif G. Westrin

Nackareservatet beläget söder om Stockholm, ett känt friluftsområde var då jag växte upp ett paradis för alla naturintresserade. Området består av en konstellation av sjöar med solexponerade förkastningsbranter.

Området har gammal ängsmark och blandskog med starka inslag av ek. De örtrika ängarna var då, tidigt sextiotal fortfarande intakta och genererade en mängd vilt, nyfödda rådjurskid låg i gröngräset och pigga harar var ingen ovanlig syn då man vandrade där vår och försommar, i de vegetationsrika sjöarna ropade skäggdoppingar genom bakgrundskören av skrattmåsar och snattrande änder.


Utsikt över Hammarbystugans gamla ängar. © Leif G. Westrin.

Den norra viken av Söderbysjön, lekplats för traktens paddor och grodor. © Leif G. Westrin.

Man kunde höra gulsparvens uppräknande sång runt ängarna, en art som försvann på många platser på grund av kvicksilver som då användes som betningsmedel av utsäde inom jordbruket (arten har numera återhämtat sig då kvicksilver användning förbjöds, förf. anm.) Runt ängarna fanns talrika stenrösen, ett resultat av tidigare idoga bönders och torpares värv och i övrigt blockrik mark vilket resulterade i en närmast perfekt miljö för reptiler och groddjur. Vid våra vandringar på våren kunde man möta Carl Edelstam, dåvarande Intendent vid Naturhistoriska Riksmuseet som bestämt lärde oss unga att vara hänsynsfulla mot naturen och vara rädd om ormarna i reservatet, han visste vad han talade om efter sina mångåriga studier av herpetofaunan i reservatet, då speciellt snok och slätsnok (hasselsnok).


Vanlig padda (Bufo bufo) och åkergrodor (Rana arvalis). © Leif G. Westrin.

Vanlig groda (Rana temporaria) © Leif G. Westrin.

Vid Hammarbystugan, belägen vid Söderbysjöns norra ände fanns en del betande djur som får, getter och några hästar vilket resulterade i en väl tilltagen gödselstack, ett veritabelt snokparadis där myriader av snokungar kläcktes varje sensommar och nästan varje gammal stubbe eller rishög i ängskanterna innehöll en skogsödla. I förkastningsbranterna runt sjöar och ängar övervintrade snok, huggorm och slätsnok i stort antal. I den sena eftermiddagssolen kunde man se ormslån sola sig om man dröjde sig kvar, den var förövrigt en vanlig syn då man vände sten och gamla plank. Vanlig padda, vanlig groda och åkergroda lekte i stort antal i sjöarnas vikar på våren vid islossningen och vattenödlor kunde observeras i diken och smågölar runt sjöarna.


Vanlig padda (Bufo bufo) © Leif G. Westrin.

Vårens första skogsödla. © Leif G. Westrin.

På vårarna tävlade Stockholms unga ormintresserade om att hitta den första huggormen eller skogsödlan och därmed telefonledes ringa runt till alla andra ormvänner för att utlysa vårens ankomst efter en lång och seg vinter. När snösmältningen äntligen började i mars var vi där efter att ha mödosamt cyklat dit i den hala snömodden. Upplevelsen att se de första ormarna och ödlorna lapande den tidiga vårsolen måste vara självupplevd för att förstås, det är en intensiv lyckokänsla.


Lycka var att hålla en av vårens första skogsödlor i handen. © Leif G. Westrin.

Skogsödlor (Zootoca vivipara) i vårsolen var ingen ovanlig syn runt Hammarbystugans ängar. © Leif G. Westrin.

Allt detta skulle komma att förändras! Mörkret skulle komma att krypa in över detta naturparadis, fortare och obevekligare än någon kunnat föreställa sig. I slutet av sextiotalet brann Hammarbystugan ner till grunden och djurhållningen avvecklades därmed. Björkhagens Golfklubb som tidigare blygsamt huserat vid ängen norr om Hammarbystugan började nu expandera och ta övriga öppna ytor i anspråk, de öppna ytor som först drabbades var de ängar som ligger i anslutning till Dammtorpssjön, viktiga födosökområden med stor insektsproduktion innehållande flera övervintringsplatser för snok och huggorm. Vid Långängen var förövrigt skogsödlan allmänt förekommande och ruinerna efter Dammtorpet nere vid Dammtorpssjön var ett säkert ställe att finna både snok och huggorm även sommartid.

Efter att allt detta förvandlats till golfbana var djurlivets saga all, de få hemlösa ormar som fanns kvar klubbades ofta saklöst ihjäl! Golfklubba är det perfekta redskapet om man vill slå ihjäl ormar tyvärr. Man fann ofta massakrerade lik av samtliga arter, inte ens ormslår skonades. Det var en dubbel katastrof som drabbade djurlivet på dessa ängar. Ängarna som tidigare varit födosökområde existerade inte längre, där det förut varit rika växtsamhällen med gott om smågnagare och grodor var nu bara en öken av greener och fairways med kortklippt gräs där en sork knappast var välkommen. De insekter som tidigare grodor och ödlor livnärt sig på var borta, över dessa ängar flög aldrig någon fjäril mer.


Huggorm (Vipera berus) De flesta huggormar runt Söderbysjön var oftast mörka. © Leif G. Westrin.

Huggormarna vid Hammarbystugans ängar var oftast mörka. © Leif G. Westrin.

Golf och byggintressena har nu börjat kasta lystna blickar mot Järvafältet där en av Stockholms starkaste population av huggorm finns i ett konglomerat av ängar som genomströmmas av en å innehållande den sällsynta grönlingen (en fisk, förf. anm.) med högt skyddsvärde. Vid dessa ängar huserar Brukshundsklubben sedan länge utan att göra några skadliga ingrepp i miljön vid träning av sina hundar.

Området bör snarast möjligt naturskyddas för skydd av den unika miljön och de nyckelarter som fortfarande förekommer där. Att förena naturvård och golfintressen har visat sig vara en svår balansgång, vilket har visat sig i ett antal skräckexempel landet runt. Jag kommer att belysa några av dessa som varnande exempel.


Det fanns även riktigt ljusa huggormar runt Söder-bysjön. © Leif G. Westrin.

Den södra viken av Söderbysjön. Här fångade jag min första snok som pojke. © Leif G. Westrin.

Korpberget beläget en bit utanför Salem söder om Stockholm är ett sydlänt högt berg med förkastningar känt för sin unika flora, bland annat för sin nordliga förekomst av murgröna ( Hedera helix), en relikt från värmetiden. En annan relikt från värmetiden som jag inte har lyckats finna där trots upprepade besök på lokalen är sandödlan, en sällsynt och hotad art i Sverige. Arten lär ha funnits där enligt Kurt Elmqvist (muntl. medd.) och det skulle i detta fall vara den nordostligaste fyndplatsen för detta djur i Södermanland.

Att vi inte kunnat återfinna arten kanske har sina skäl, till vilka jag återkommer till. Mats Höggren besökte platsen för många år sedan och fann där bland annat huggorm på den då örtrika ängen nedanför berget.


Vanlig snok (Natrix natrix) © Leif G. Westrin.

Snok. Hona, Dammtorpssjön 1970.

När undertecknad och Mikael Norström för ett flertal år sedan vid vår inventering av sandödla besökte lokalen fann vi till vår bestörtning att en golfbana etablerats på den tidigare örtrika ängsmarken. Sandödlan är en art som söker sin föda i ängsmarkernas örter och gräs, en inventeringsmetod är att långsamt sparka sig fram bland örterna på ängarna och därmed överraska ödlorna vid dess födosök. Med hjälp av denna metod har ödlan påvisats på många lokaler. Vid Korpberget kunde ingen inventeringsmetod användas då artens födosök område totalt hade utplånats och ersatts av kortklippta greener och fairways. Bergets unika rasbranter visade sig vara en perfekt miljö för slätsnok och som övervintringsplats för övriga reptiler, inga ormar eller ödlor kunde noteras vid våra besök på lokalen. Sandödlan om den funnits där tidigare är därmed med största sannolikhet utrotad på denna unika lokal.


Söderbysjön. © Leif G. Westrin.

Dammtorpssjön. © Leif G. Westrin.

Skanör- Falsterbo ett känt område för ornitologer då många av våra flyttfåglar rastar där vid sin flytt mot norr eller söder. Klara höstdagar kan man se tusentals vråkar och andra rovfåglar utnyttja termiken innan de styr söderut. De kustnära sankängarna utnyttjas av många vadarefåglar inför sin fortsatta strapatsrika färd. Platsen är också herpetologiskt intressant då det är en välkänd lokal för de två sällsyntaste paddarterna i Sverige: stinkpadda och grönfläckig padda, arter som utnyttjar de kustnära ängarna för reproduktion och födosök. Dessa arter har drastiskt minskat i numerär de sista åren på denna lokal, orsakerna har dryftats bland herpetologer. För mig är saken solklar! På de tidigare produktiva sankängarna har golfbanor ersatt dessa känsliga arters tidigare födosökområden.

Golfbanorna har de senaste åren utbrett sig nästan ända fram till udden till paddors och vadares förfång. En del herpetologer har framfört tanken att golfbanor med sina nya vattenhål gynnar grodlivet då nya golfbanor anläggs och det verkar ju vid första påseende vettigt men verkligheten är tyvärr en annan då arternas möjlighet att söka föda totalt reduceras till noll. Öppna fairways och greener lär knappast generera den mängd insekter som krävs för att mätta alla hungriga paddmagar, de kala ytorna ger förövrigt inget skydd mot predatorer. Om dessa arters överlevnad ska säkras måste andra metoder till, större refugeområden måste återställas till sin tidigare status som kustnära sankängar och helst hållas öppna med mulens hjälp.


Resterna av Dammtorpets grund. Ett pålitligt fäste för div reptiler. © Leif G. Westrin.

På en välskött golfbana finns det få möjligheter för djur att leva. Hammarbystugan en tidig morgon © Leif G. Westrin.

Det är faktiskt tekniskt möjligt att gräva upp vattenhål åt groddjur utan medföljande golfbana, exempel finns! Anläggning av golfbanor i känsliga områden bör kraftigt regleras och vid känsliga ängsområden totalförbjudas, speciellt efter kusterna. Nedlagd jordbruksmark som inte inkräktar på känsliga arters livsrum är då ett bättre alternativ att anlägga golfbanor på. En grundlig inventering och biotopundersökning bör föregå innan tillstånd utfärdas för anläggning av nya golfbanor. Vi måste alla värna om den biologiska mångfalden, annars blir framtiden väldigt trist.


Greener och fairways är inte de bästa miljöerna för djuren men refugier ska skapas vid Söderbysjön. © Leif G. Westrin.

Björkhagens Golfklubb planerar att göra refugier efter kanterna för växter och djur. © Leif G. Westrin.

Slutledningsvis vill jag nämna att Björkhagens Golfklubb har visat stort intresse för att bevara den biologiska mångfalden i Nackareservatet genom att återställa ängsrefugier i banornas kanter där örter åter kommer att frodas och samtidigt ge utökat skydd för djurlivet. Ängsavsnitten kommer att årligen slås med lie av klubbens starka armar. Det är glädjande att ett sådant initiativ tas, bara hoppas att andra klubbar tar efter för då ter sig framtiden betydligt ljusare för både djur och golfare.


En refug med ängsmark efter banans sydkant skulle klart uppskattas av djur och växter. © Leif G. Westrin.

Några grabbar från Björkhagens Golfklubb. © Leif G. Westrin.

Kopparödlan var förr vanlig runt Hammarbystugan. © Leif G. Westrin.

Hasselsnoken, reservatets ovanligaste orm trivs i ljungen. © Leif G. Westrin.

Hasselsnoken (Coronella austriaca) har rund pupill. © Leif G. Westrin.

En fd. övervintringsplats för traktens ormar finnes vid banans sydkant. © Leif G. Westrin.

Här övervintrade förr mängder av traktens ormar. Sydsidan vid Hammarbystugans äng. © Leif G. Westrin.

Sandödla, hona (Lacerta agilis) © Leif G. Westrin.

Sandödla,hane. (Lacerta agilis) © Leif G. Westrin.

Stinkpadda (Bufo calamita) en riktigt hotad art vid Falsterbo. © Leif G. Westrin.
Artikel skriven av: Ammo
Publicerades 2016-02-08
Visningar: 1545st

Kommentarer

Du behöver vara inloggad för att se och skriva kommentarer
Skriv kommentar