En säker metod att tvångsmata giftiga ormar och dess ursprung

En säker metod att tvångsmata giftiga ormar och dess ursprung

Av Leif G. Westrin

Mina bästa och gamla vänner tjatar i bästa välmening ofta på mig när vi talas vid om att jag "måste claima mina uppfinningar" så att folk ska veta var saker och ting vi använder har sitt ursprung och de har nog rätt. Jag har under årens lopp uppfunnit metoder och ting som nu mycket används som allmängods så det kan vara på tiden nu att vi får en förklaring på var de har sitt ursprung. Låt oss gå tillbaka en bit i tiden till det episka året nittonhundrasjuttiosju- året då Elvis dog och ett par år efter min första expedition till Grekland och dess övärld. Då jag var yngre och betydligt mer oerfaren än idag. Vid denna tidpunkt bodde jag i min ungkarlslya, en trång etta i andra hand belägen i Högdalen- en av Stockholms södra förorter. Min av nödvändighet spartanska inredning som retade gallfeber på flera flickvänner och medelklassbekanta bestod av ett antal terrarier innehållandes miloshuggormar mm, skivstänger och hantlar och min sovplats bestod endast av en madrass i ett hörn. Pengar var en sällsynthet i mitt liv på den tiden och de fattiga styvrar som kom i min hand användes i första hand till nödvändig utrustning och resor.

Ett par år tidigare hade jag skänkt min reskamrat ett antal sandhuggormar (Vipera ammodytes) från Jugoslavien som jag fångat vid min tidigare expedition till dåtida Jugoslavien. Jag bodde då vid tiden för denna expedition tillsammans med min flickvän på St Eriksgatan innan hon "tänkte" och jag, mina ormar och allt som resultat av detta "tänkande" till slut ofrivilligt hamnade i förorten Högdalen, nu i en trång andrahandsetta. De vackra ormarna hade fött en stor kull små ungar hemma hos honom. Han lyckades inte få ungarna att äta och han hade försökt mata de små sköra liven med ett grepp över nacken och en pincett, uppenbarligen tröttnade han på det farliga jobbet, med varm hand överlämnade kullen till mig med orden att det var "såå lätt att ta dem över nacken och peta ner käk"


Gör INTE så här.

Godtrogen som jag var försökte jag mig på hans metod med resultatet att en av ungarna naturligtvis vred sig och sänkte sina gifttänder djupt i mitt långfinger och gav mig en "fin" smärtsam upplevelse ett dygn. Den här typen av smärtsamma upplevelser är inget ovanligt resultat då man är dum, godtrogen och lyssnar på vissa andras "goda råd" utan att gör en egen analys.

Det brukar sägas nöden är uppfinningarnas moder, i detta fall var det den molande och dunkande smärtan i mitt finger, jag förbannade hans goda råd och mig själv som lyssnat på dem. Då fick jag en idé. Jag tog spontant upp en bit skumgummi från det som vanligt belamrade golvet med vänster hand, vek ihop det och placerade en av de bitska krabaterna där och - heureka- en säker tvångsmatningsmetod var född. Nu efter några gångers övning gick det äntligen lätt och säkert att mata de pigga små men bitska ormarna med klippta delar av musungar med hjälp av en pincett och jag kunde mata hela kullen på några minuter, ett nervpirrande jobb som tidigare tagit minst en timme. Efter att de gjort några vändor i gummit ett par veckor började alla äta självmant och blev en av de tidiga grundstenarna i den svenska stammen av sandhuggorm.

Denna tvångsmatningsmetod var en viktig del i min och några andra i Stockholms Herpetologiska Förening som jag delgav metoden dåtida lyckade uppfödning av nästan alla europeiska huggormar.

Den här metoden har räddat tusentals ormungar till livet genom åren och med stor sannolikhet även räddat otaliga ormägare från att bli bitna, med största sannolikhet även räddat livet på några av dem. Rätten att ha giftormar i det här landet hade sannolikt inte funnits nu utan denna metods tillblivelse.

Beskrivning av metoden:

Materialet som behövs är en bit smidigt och mjukt skumgummi med en bredd/längd ca 25 gånger 30 cm, ca 1 centimeter tjockt för juvenila djur och lite tjockare för större ormar naturligtvis plus en bra pincett.


Ofrivillig placering i gummit.

Vik ihop gummit.

Ta en död pinkie

Retning med död pinkie

Klipp musungen i lagom stora bitar, om ormen är för liten att få i sig en hel pinkie, och doppa bitarna i vatten. Placera gummit i ena handen, vik det på mitten och placera ormen där, vik ihop det typ korvbröd snabbt runt ormen som nu är säkrad och inte kan bitas, men ofta biter och tuggar i gummit. Med pincetten, helst med skänklarnas räffling bortfilad/slipad för att förhindra att maten retsamt följer med upp då pincet-ten dras ut är det nu lätt att peta ner maten i ormen som oftast ilsket och självmant öppnar munnen efter retning. Se till att ormen ligger rakt i gummit. Maten måste pressas ner en god bit i halsen, annars kommer ormen omedelbart att spy upp maten. Släpp sedan ner ormen i terrariet och putta den försiktigt på svansen med pincetten så brukar de börja ringla och pressa ner maten problemfritt.


Tryck sedan ner den försiktigt en bit i halsen.

En utförlig beskrivning av modus operandi (tillvägagångssättet) finns i ett par tidigare nr av Sveriges Herpetologiska Riksförenings publikation Snoken (Westrin 1983) och en nyare nummer från 2009 (Albinson2009)- Lycka till och håll era dyrbara fingrar intakta.

Originalartikeln publicerades i tidskriften Berus #6

Referenser

Artikel skriven av: Ammo
Publicerades 2015-05-19
Visningar: 2370st

Kommentarer

Du behöver vara inloggad för att se och skriva kommentarer
Skriv kommentar