8 Dagar på Balkan - Del 1

8 Dagar på Balkan - Del 1

Av Leif G. Westrin

Någon gång i början av vårvintern år 2009, en kall och snöig dag träffades undertecknad, Alexander Westerström och min gamle vapenbroder från tidigare lyckade resor Miqe Erikzén på en restaurant för att äta en bit mat och diskutera hur vi skulle fira min kommande födelsedag. Jag föreslog att nu var rätt tid att slå ett slag för att uppfylla Miqes och min dröm att återvända till Balkanhalvön och att vi där skulle fira min sextionde födelsedag. Jag kom ihåg att jag sade: Vi reser! Ja, vi reser sade Miqe och Herpexp 09 var född.

Vår planering var att resa runt i ett flertal av de nygamla stater som nu ersatt det gamla Jugoslavien, en uppgift både Miqe och jag hade viss oro inför. Orsaken till den var risken för kvarglömda minor då vi skulle vara ute i obebyggda områden till skillnad mot normala turister som sällan lämnar de nu säkrade turistorterna vid kusten. Vi visste att den krassa verkligheten är att minor dödar två i timmen varje halvtimme, dygnet runt, året om, råkar någon lösa ut en bortglömd landmina. 90 procent av offren är civila, en tredjedel barn. Bara i Bosnien finns det en miljon minor kvar sen krigen på Balkan för över tio år sedan. De flesta är truppminor som löser ut när man kliver på en snubbeltråd. Förra året dödades 20 civila av minor bara i Bosnien. Bosnien-Hercegovinas armé röjer minor med hjälp av utländska företag och hjälporganisationer. Men det går långsamt, det saknas pengar och man använder inte den bästa tekniken. Med dagens takt tar det 100 år innan alla minor är borta. Alexander hade ordnat minkartor åt oss, med dessa och övrig info i bagaget fann vi en viss trygghet.

Till skillnad från då vi var i Jugoslavien för tjugo år sedan då vi inte hade råd att plåta det vi såg i tillräcklig omfattning på grund av dyr film skulle det nu bli "andra bullar" då vi nu hade annan beväpning. Vi hade tre digitala kamerahus av Canons fabrikat med oss: Canon 20D,Canon 30D och en Canon 40D plus alla nödvändiga objektiv för landskaps och naturfoto. Den digitala revolutionen inom fotografin har äntligen givit oss friheten att kunna ta hur mycket bilder vi vill utan att behöva krypa under oket av filmtillverkarnas svinpriser på film. Jag retar mig fortfarande då jag minns alla underbara motiv som aldrig blev fotograferade då av mig under mina tidiga resor bara för att man inte hade råd -tack Kodak! Den digitala bilden är dessutom skarpare än de gamla diabilderna och tar betydligt mindre plats att lagra, bara positivt, leve den digitala friheten.

20/5. 2009. Dag 1.

Det var i slutet av månaden maj år 2009 när jag och min gamle vän Miqe Erikzén stod på Arlanda. Alexander Westerström hade den stora vänligheten att agera chaufför genom att i tidiga ottan köra oss till flygplatsen i min gamla jeep. Morgonen var kylig och luften genljöd av ljudet från flygplan blandat av skränet från några skrattmåsar som avskedskonsert. Alexander lånade min kamera och tog en bild av oss utanför avgångshallen med våra tungt packade ryggsäckar. Vårt äventyr hade nu börjat.

Väl inne i hallen checkade vi in vårt bagage och lättade från våra bördor uppsökte vi baren där vi intog några välförtjänta pivo och njöt av uppropen om avgångar till främmande avlägsna platser. Vi satt och pratade, glömde tid och rum. Ett upprop trängde igenom våra nu dimmiga sinnen, shit det var våra namn som ropades upp. Nu blev det att springa till vår gate som befanns vara långt borta. Vid gaten visade vi våra biljetter och hastade andfådda ombord. Väl på planet njöt vi av suget i våra magar då vi steg mot skyarna och bumpet då landningsställen fälldes in . Vi var äntligen på väg mot Balkan som vi inte sett sedan Miqe och jag var där i början av nittiotalet då mörkret kom i skepnad av ett långvarigt förödande inbördeskrig som blev Jugoslaviens sorgliga upplösning som suverän stat. Vi var nu på väg till Dubrovniks flygplats som heter Cilipi och ligger i Kroatien.

Vår förväntan och vårt humör var på topp när vi landade efter några få timmars odramatisk flygning på Cilipi Airport i Kroatien. Väntandet vid bandet blev kort då våra gröna ryggsäckar var de första att komma i raden av resväskor. Tullen passerades smärtfritt och sedan stegade vi vidare mot Herz ett par hundra meter utanför hallen för att hämta vår förbeställda hyrbil. Efter att ha väntat i över en timme på en extra krånglig och omständlig kund före oss i kön kunde vi hämta ut vår bil och lämna flygplatsen. Vi stannade vid avfarten till Cavtat och köpte proviant i form av två backar med vatten, prs´ta (lufttorkad skinka) och en back pivo (öl) plus några limpor hleb (bröd).

Med provianteringen avklarad kunde nu vår färd på Balkan inledas. Vi åkte först mot den gamla medeltidsstaden Dubrovnik och slog ett antal bilder av den från en högt belägen utsiktsplats från vägen. Efter detta vände vi tillbaka en bit och styrde mot Bosnien-Hercegovinas gräns som efter vi visat passen passerade. Vi hann där köra ett femtiotal meter innan vi fann vårt första djur denna resa: En scheltopuzik (Pseudopus apodus) som är en benlös stor ödla besläktad med vår vanliga kopparödla ringlade stelt mitt på vägen. Vi stannade, lyfte av den från vägen och passade naturligtvis på att ta lite bilder av den innan vi fortsatte vår väg in i BiH (Bosnien-Hercegovina) Vi stannade och tog en liten paus ovanför Trebinje.


Det första djuret på vår resa fann vi utanför tull-stationen vid gränsen i BiH.

Scheltopusik (Pseudopus apodus)

Vädergudarna var nådiga och solen sken. En ljummen sommarvind smekte oss när vi stod på den steniga vägkanten och tittade ut. Under oss i den djupa grönskande dalgången ringlade sig floden Trebišnica som en silvervit orm på sin väg genom Trebinje. Vi skådade återigen den vackra gamla Arslanagičabron-Arslanagiča most, byggd av romarna och som nu välvde sina vackra stenvalv över floden. På det tidiga sjuttiotalet tillbringade jag och min dåvarande flickvän ett flertal händelserika dagar då vi fångade reptiler vid floden och jag fångade två otroligt vackra rutsnokar (Natrix tesselata) vid brofästet. Jag minns att de hade vackert rutiga i svart och djupt intensivt lysande apelsinröda sidor. Mycket vatten har runnit sedan dess och Trebinje har med tiden brett ut sig på de gamla strandängarna där jag upplevde så mycket för länge sedan. Under oss i björnbärssnåren rumlade stora smaragdödlor (Lacerta viridis) kring, vi kände nu den sköna känslan att vi äntligen verkligen var på Balkan.

Det var sen eftermiddag, vi hade förlorat en värdefull timme vid biluthyrningen och vi avbröt våra nostalgiska funderingar för att fortsätta färden mot vårt mål Korita där vi planerade att övernatta. Vi passerade för oss välbekanta platser som Bileća och Meka Gruda och var till slut äntligen framme vid vårt mål. Framför oss bredde nu Baba Planinas väldiga massiv ut sig badande i det varma kvällsljuset. Vi stannade och parkerade vid en gammal och väderbiten minskylt. Vi klev ur bilen och uppfylldes av en känsla att "äntligen vara hemma" Sången av svarthuvade sparvar och hämplingar slog emot oss i den varma sommarvinden, göken gol uppe i Kobilja Glavas nu skuggiga sluttning. Kvällssolen sken inbjudande på andra sidan vägen, klockan hade nu hunnit bli 19.00 och var på väg ner. Trots att vi ännu inte bytt våra reskläder mot fältdito kunde vi inte stå emot frestelsen "att leta lite" Utan någon utrustning vare sig kameror eller annat klev vi i finkläderna över vägen och började leta djur. Länge behövde vi inte leta förrän vi fann en vacker karsthuggorm (Vipera ursinii macrops) ligga och insupa kvällssolens sista värmande strålar. Nu blev det bråttom! Miqe rusade till bilen och slet fram våra kameror. Vi fotograferade det mycket ovanliga fyndet i olika vinklar, kunde vår resa börjat bättre?


Klockan hade redan blivit sju på kvällen då vi kom fram till Korita.

Vi hann knappt stanna vid Korita innan vi hade den obeskrivliga lyckan att finna en karsthuggorm (Vipera ursinii macrops) vid vägkanten solande sig i de sista solstrålarna.

Uppmuntrade av fyndet äntrade vi den steniga sluttningen i våra lågskor men nu beväpnade med våra kameror. För stunden glömd var vår planering att slå upp tältet, nu skulle det letas! Vi var som "kor på grönbete" lyckliga att äntligen vara tillbaka i Korita som vi drömt om och pratat om alla dessa år som gått. Vi var ivriga att återse dolinerna som jag tidigare skrivit om i min tidigare artikel "Innan Mörkret" om vår resa till samma område då i Jugoslavien år 1987,några år innan kriget kom. Vi hade en viss svårighet att hitta tillbaka till dem trots att vårt tältläger låg där anno 87. En snårskog hade under åren som gått vuxit upp över den taggiga karsten som vi fick bana oss igenom nu. Plötsligt dök vi på macrops nummer två liggande utsträckt balanserande på kanten till en djup karstskreva. En ynka bild hann jag ta innan den handlöst lät sig falla ner i karstens djup och vara borta.


Den slapp att hamna under ett bildäck den dagen då den försvann väsande in i ett röse längre upp i backen.

Vi tog våra bilder och återbördade den till sitt rike.

Ljudet av syrsor vägledde oss och vi kom till slut fram till dolinerna som nu låg i skugga. Sången av syrsorna steg emot oss från dolinbottnarnas feta gräs. Solen låg oroväckande lågt och vi gick ner till vår bil. Jag körde bilen ner för en stig och ut på en äng i skydd från vägen där slog nattläger. Vi iordningställde vår utrustning och vi reste vårt tält. Solen låg och tangerade Kobiljas Glavas kant och guldfärgade Baba Planina. Luften var ljummen och gökar gol i alla väderstreck och fick mig att minnas min barndoms somrar på Åland eller hemma i Nackareservatet med alla sina snokar och huggormar. Jag mindes även några händelserika somrar då jag var sommarbarn på en gammal bondgård utanför Åtvidaberg som då var ett paradis för mig med sina hasselsnokar och gröna sandödlor. Skymningen föll och mörkret kom. Miqe och jag stod utanför tältet med varsin whisky i våra händer och pratade länge om vad morgondagen kunde ha i sitt sköte. Syrsornas sång från ängen blandades med dvärguvarnas entoniga rop ute i natten.Vintergatan låg som ett skimrande band över våra huvuden, vi var nu långt borta från vardagens bekymmer och var bara lyckliga.


Morgonen kom till vårt läger med sång av koltrastar och gökar mm.

Jag fick äntligen återse Baba Planina förgylld av den stigande solen.

21/5. 2009. Dag 2.

Gryningen kom med en ljudmatta av koltrastar, bofinkar och rödhakar, man kunde lätt tro att man var ute i skogen hemma en vårmorgon. Men... vi var inte hemma, vi var i Korita och vi kom snabbt på fötter och rullade ihop våra sovsäckar och tält. Det blev en snabb frukost bestående av bröd, en energybar och vatten medan vi såg solen klä det som vi visste sedan gammalt ormrika Kobilja Glava i guld. Vår spartanska frukost var snabbt avklarad och vi vandrade upp för stigen löpandes efter Kobiljas ostsida. Jag och Miqe tog ett flertal bilder av Baba Planina innan vi gick ner och letade djur att plåta. Ödlorna var de första att komma fram, jag fick fina bilder av Dalmatinsk spetshuvudödla (Dalmatolacerta oxycephala) var Tomasinii som är en mörk, nästan svart höghöjdsform med lysande koboltblå undersida -otroligt vacker.


Tomasinis spetshuvudödla (Dalmatolacerta oxycephala var Tomasini ) var den första reptilen vi såg denna morgon i Korita.

Med värmen kom smaragdödlorna (Lacerta viridis meridionalis).

Det började värma på nu och det började höras grövre prassel i buskarna, nu hade smaragdödlorna (Lacerta viridis meridionalis) vaknat. Jag fann en lysande smaragdgrön hane med koboltblå strupe i kanten av en av Kobiljas många doliner. Vi gick ner mot ängen och passerades platsen på den andra sidan vägen där vi fann den första karsthuggormen föregående dag och gick upp till våra nu klassiska doliner för att försöka finna flera karsthuggormar. Trots intensivt letande i det daggfuktiga gräset hela morgonen lyckades vi inte finna flera exemplar av arten. Vi fann ett flertal sandödlor (Lacerta agilis bosnica) och mängder av murödlor (Podarcis m. muralis). I dolinernas och ängarnas gräs prunkade mängder av orkidéer och gula och blå iris. Våra doliner blev ett kärt återseende och många bilder togs. Daggen förflyktade och en doft av timjan infann sig, när det börjar dofta timjan då var letartiden för att hitta macrops definitivt över den morgonen visste vi sedan gammalt och det var definitivt dags för lunch. Lunchen var furstlig och bestod av hleb och prs´ta nedsköljt med varsin burk Jelen-pivo som under vår bortovaro kylts under bilen.


Habitat för sandhuggorm, karsthuggorm och eskulaporm mm. Korita.

Vårt läger i Korita. Baba Planina i bakgrunden.

Vi åt vår lunch och sedan gick vår färd mot nästa anhalt: Srbinje vid floden Drina. Vi passerade det tyvärr fortfarande enligt uppgift minbemängda Gatačko Polje, åkte förbi Gačko och kom fram till Trebišnicas uppdämda övre flöde där vi gjorde ett återbesök till den i "Innan Mörkret" omtalade "Björnbäcken" där vi till vår förtjusning fann att klockgrodorna (Bombina variegata) spelade nu som då för länge sedan. Micke hittade en sandödla och vi såg och hörde ett flertal klockgrodor i bäcken men trots ihärdigt stenvändande hittade vi inga rutsnokar ( Natrix tesselata) som vi sedan gammalt vet är vanliga där. En liten bit från "Björnbäcken" ligger Cemerno, vi tog en kort paus där och hittade vår första Poskok eller sandhuggorm (Vipera ammodytes) i vägkanten, jag såg en skymt av en mosorödla (Dinarolacerta mosorensis) och ett flertal mur och sandödlor.


Ridgen i Cemrerno, habitat för Poskok och andra reptiler.

Vår första Poskok eller sandhuggorm. Cemerno.

Cemerno lämnades nu för vidare färd mot Drina, vi åkte ner i en djup canyon där de serbiska tallarna (Pinus helldreichi) klamrade sig fast på de karga karstklipporna likt japanska bonsai. Vyerna som öppnade upp sig för oss med sina branta vassa klippor och dekorativt klättrande tallar erinrade starkt om gamla japanska träsnitt av Hiroshige. Vi stannade och tog en mängd bilder av det majestätiska sceneriet. Vägen stupade brant ner och blev på vissa ställen en slingrig serpentinväg ner i den täta lövskogen. Vi var tvungna att åka lång väg åt fel håll för att komma till övergången av floden djupt nere i denna canyon. Efter vi kört över bron gick vägen åt rätt håll mot Srbinje eller Foča som det numer heter och den legendariska floden Drina.


De serbiska tallarna (Pinus heldreichii) klättrade som jättebonsaier på bergen.

En kaffe i Srbinje satt inte fel innan vi körde över Drina och ner i Pivakanjonen.

Den vackra Drina, utsikt från bron i Srbinje.

När vi äntligen kom fram till Foča var det mitt på dagen och riktigt varmt ute. Vi stannade vid brofästet av Most na Drinu, bron över Drina. Vi gick ut på bron och beundrade utsikten över Drina som slingrade smaragdgrön långt nere i djupet som det steg upp fågelsång från. Göken hördes ropa långt nerifrån djupet i lövskogen minns jag då vi stod där mitt på bron. Vi pratade om alla krigets ohyggligheter som hände i Foča under kriget, något som stod i bjärt kontrast till sommaridyllen vi blickade ut över då. Tagna av tankarna om ohyggligheterna som skett där under kriget kände vi för att bara gå någonstans och koppla av. Vi tankade bilen och bakom macken fann vi ett trevligt fik med gula Jelen-parasoller, vi båda fann det vara en god ide med en kopp serbiskt starkt kaffe för att lugna våra sinnen. Vi beställde vårt kaffe och det var lugnt, varmt och skönt att bara sitta ner. Tornsvalor svirrade i luften ovanför och inifrån baren hördes tonerna av den vackra serbiska sången av Marija Serifovic - Molitva . Jag tog fram kartorna, tittade, planerade hur vi skulle åka och drack vårt kaffe. Kaffet "satt bra" vi bröt upp och körde nöjda över Drina mot gränsen till Montenegro.

På andra sidan bron fick vi stanna och vänta då det pågick en stor tävling i forsränning i floden. Efter en timmes väntan körde vi till gränsen, visade våra pass och åkte in i Montenegro. Första anhalt var Pivakanjonen som var otroligt vacker med brant stupande sidor, vassa klippor med klättrande serbiska tallar (Pinus heldreichii) som syntes växa direkt ur berget. Vi stannade till på en vacker plats och tog varsin pršuta-macka och passande nog varsin pivo i Pivakanjonen. Vi var hänförda av alla motiv och tog mängder av bilder, det var vackert överallt, varhelst man riktade kameran fanns motiv. Från den brant ner mot vattnet stupande lövskogen ljöd fågelsången och gröna smaragdödlor jagade i gräset runt vår matplats. Jag och Miqe, vi kände bara hur härligt avslappade och fria vi var. Miqe sade; Vi kan åka var som helst, när som helst utan att behöva fråga någon -vi är fria! Ja vi åkte två och det är en oslagbar kombination, att åka tre för att försöka jämna ut reseekonomin kan vara direkt förödande då två alltid tvingas ta hänsyn till den tredje parten för att hålla denna på gott humör. Jag har gjort det själv några gånger och det har då kraftigt reducerat mina möjligheter att spontant kunna glädjas av resans upplevelser. Att åka fyra eller flera fungerar också bra men aldrig tre!


Miqe plåtar hänförd Pivakanjonen.

Pivakanjonen blev bara vackrare ju närmare vi kom Durmitor.

Vi var på väg mot Durmitorbergen, lyckliga och mätta åkte vi vidare efter att ha vikt in i en kort tunnel genom berget uppför en avtagsväg upp i bergen. Planen var att gena över bergen för att nå Zabljać där vår plan var att övernatta. Det hade hunnit bli kväll när vi kom upp ovan trädgränsen, vi såg perfekta huggormsmiljöer runt oss och vi tog en kort paus. Den nedåtgående solen smekte de gräs och enbuskklädda kullarna så långt man kunde se och skapade mjuka skuggor. Det var vindstilla och avlägset ropade göken. Vår färd fortsatte, några kilometer till och vi skulle vara framme i Zabljać där vi planerade ett restaurangbesök. Men planer har en egenhet att splittras. Skymningen började göra sig påmind, den blå timmen kom och det blev stopp för vår framfärd. En minst fyra meter hög barriär av snö spärrade vägen och en liten grupp människor stod vid en snöslunga. Av föraren fick vi veta att det skulle ta dagar innan han arbetat sig igenom den glaciärliknande snövidden och kunna öppna vägen. Vi fick snällt bita i det sura äpplet och vände tillbaka samma väg vi kom. Efter en lång krävande nattkörning nästan ner till Nikšić kom vi till slut fram till Źabljak där vi övernattade bakom en hög med stockar vid Crna Jezeros vaktstuga.


Kvällssol över Durmitor.

22/5. 2009. Dag 3.

Vi vaknade innan gryningen kom. Jag minns att en taltrast sjöng från toppen av en hög gran nära bilen. Himlen var klar och luften kylig och det var frost i gräset. Framför oss låg Crna Jezero spegelblank med ett par änder simmande långt ute i dimslöjorna. Vi flyttade bilen från gräsmattan vi i uttröttat tillstånd tidigare på natten råkat parkera på till en närbelägen parkering för att inte orsaka onödig irritation hos vakterna när de vaknade. Vår frukost blev som tidigare dag spartansk med vatten och bröd. Miqe startade den kalla bilen och den fick gå på tomgång för att få upp värmen och driva bort fukten från bilrutorna medan vi åt. Värmen steg i bilen och med nu klara rutor körde vi tillbaka genom Zabljac och vek av mot berget Savin Kuk. Efter vi passerat skidanläggningen under Savin Kuk som denna en av Durmitors toppar heter. Ett för oss svenskar kanske med ett i våra öron pikant klingande namn. Intressant att veta är att Bobotov Kuk är den högsta toppen på berget Durmitor och samtidigt är den högsta punkten i Montenegro med sina 2 522 meter över havet.


22 maj. Bosniensisdalen i Durmitor.

Habitat för Dinarolacerta mosorensis, Vipera berus bosniensis och mängder av bosniska sandödlor.

Vägen steg nu och vi passerade fäbodar med de för Balkan typiska brant stupande taken för att stå emot de mängder av snö som faller vintertid. Den smala vägen var till vår förvåning asfalterad och vi kom snart upp över trädgränsen. Vi hade kommit fram och vi stannade på en platå där vi parkerade. Framför oss öppnade en djup dalgång med en liten sjö i botten upp sig, på de branta bergssidorna låg snöfläckar ännu kvar. Det var kallt och det ångade ur våra munnar då vi andades. Till vår glädje steg solen och dimmorna i dalens botten skingrades. Vi skådade ner i vårt nyfunna steniga smaragdgröna Shangri La som skulle visa sig vara ett herpetologiskt paradis. När jag spanade med mitt teleobjektiv ner i dalen såg jag något röra sig i sjöns vatten, det visar sig vara tre gemser som simmade i sjöns kalla vatten. Gems har jag sett förr klättra i bergen men aldrig någon som har simmat, klart en ny upplevelse! Jag tog ett par bilder innan de slutligen försvann på andra sidan sjön.

Vi hängde på oss våra kameror och vattenflaskor och påbörjade vår nedstigning i dalen, vi hade sett att dalens mitt bestod av en stenig ås med en bäck vid sidan och vi sökte oss ner dit. Efter ett par minuter vid åsen eller ridgen fann vi en stor padda (Bufo bufo) solandes i morgonsolen som första fynd. Det visade sig vara ett helt onödigt arbete att bära ner våra vattenflaskor då bäckens kristallklara vatten var drickbart och dessutom smakade betydligt bättre än det medhavda. Vi drack oss otörstiga och bytte resolut ut vattnet i våra vattenflaskor mot det från bäcken. Vi beundrade den lågvuxna alpfloran, jag förälskade mig speciellt i en extremt lysande blå blomma som inte var ovanlig i dalen. Ringtrast och stenskvätta var karaktärsfåglar i dalen och ringtrastens melodiska sång hördes från bergssluttningarna. Stenskvättorna satt på upphöjda platser i sina inmutade revir och sjöng.


I den tidiga morgonsolen kom mosorödlorna (Dinarolacerta mosorensis) fram först.

Bosnisk sandödla (Lacerta agilis bosnica) Durmitor.

Solen steg och snart kom ödlorna fram ur alla skrymslen och vrår. Mosorödlorna (Dinarolacerta mosorensis) var de som kom fram först och helt orädda solade sig på kaststenarna i ridgen, de var lätta att fotografera och vi tog massor av bilder på dem. Med solen kom sandödlorna (Lacerta agilis bosnica) och snart sprang de överallt runt våra fötter. Över oss vid sidan reste sig mäktigt den spetsiga Stožina med sina 1905m över havet. Nerifrån sjön hördes en spelande grönfläckig padda (Bufo viridis) eller (Pseudepidalea viridis) som det arma djuret numera tvingas heta.

Det finns en gammal sägen om Stožina att det var en ung man som blev lovad av en ung skönhet att om han besteg Stožinas topp skulle hon bli hans. Han klättrade ivrigt och nådde till slut toppen, där han halkade och föll ända ner till bergets fot. Han stannade vid berget och i människornas minnen för evigt, var hon gick förtäljer inte historien. Under Stožina gjorde vi vårt tycke största fynd den dagen då vi fann en huggorm ligga och sola sig utsträckt på en sten bredvid bäcken. Miqe ropade: orm i samma ögonblick jag nästan steg på den då jag tittade på en korp som seglade över Stožina och noterade samtidigt i periferin att jag steg över en orm. Det var en bosnisk huggorm (Vipera berus bosniensis) vi funnit, som latinska namnet antyder en nära släkting till vår egen kära huggorm. Det var en hona noterade vi när vi fotade henne och sökte sedan efter flera utan resultat. Det började bli sent, solen stekte och till och med sandödlorna började försvinna in i skuggan och vi återvände nöjda med våra upplevelser till bilen för en välförtjänt lunch.


Vipera berus bosniensis in situ.

Lycka- min första bosniensis i handsken.

Närbild av den vackra bosniensishonan.

Hon återbördades till sitt karströse där hon tacksamt väsande försvann in.

Vi åkte ner till Žabljak. I Žabljak blev det en kaffe för att stilla vår svåra koffeinabstinens., vi skrev i våra resedagböcker och tittade på kartan emedan vi fikade innan vi åkte vidare mot Mojkovac på vår väg mot Biogradska Gora. Vi stannade vid Tara med sin vackra bro och fotograferade vyerna. Most na Taru eller Djurdjevića most. Bron över Tara är gammal och klart sevärd. Vi gick ut på den höga bron och tittade på Tara- Europas tårar-Suza Evrope ringla hisnande långt nere i sin djupa kanjon på sin väg mot havet. Floden Taras kanjon är också känd som Tara River Gorge, är den längsta ravinen i Montenegro. Det är 82 kilometer lång och är 1300 meter som djupast, vilket gör det till djupaste kanjonen i Europa. Kanjonen är skyddad som en del av Tara nationalpark och är preliminärt uppsatt på UNESCO: s världsarvslista. Vi lyssnade på fågelsången djupt under oss och vi funderade osökt om hur mycket ormar det måste finnas långt där nere i kanjonen.

Vi åkte vidare och kom fram till avfarten mot Biogradska Gora och kom fram till en bom. Det visade sig vara inträde till berget. Vi betalade och bommen öppnades, vi körde upp och kom fram till en rastplats vid en liten sjö. Där fanns massor av lediga människor som umgicks och grillade. Rastplatsen var välordnad med ett flertal regnskydd med iordningställda grillplatser. Den var vackert placerad i en uråldrig bokskog med metertjocka bokar, marken under dem var täckt med en matta av vita blommor. Bofinkar sjöng och sommargyllingar ropade högt upp i lövverket. Vi pratade med folk och träffade en kul typ som bott i Sverige och talade flytande svenska. Han hade bott i Tensta som är en förort till Stockholm. Av honom fick vi veta att om vi ville ta oss upp till forskningsområdet ovan trädgränsen fick vi snällt marschera upp till fots längs en stig. Den promenaden skulle ta oss minst fyra timmar, det var tid vi inte hade och vi ändrade snabbt våra planer på ett snabbesök på toppen av Biogradska Gora då vi förövrigt började bli rejält hungriga av de härliga grilldofterna. Vi plåtade bokarna och sjön, sedan vände vi tillbaka och körde ut ur parken. Ett hundratal meter bort efter vägen fann vi ett enkelt matställe. Fasaden var ruffig, men det stod flera lastbilar utanför, det var ett gott tecken och vi stannade för vi var som tidigare nämnts riktigt hungriga och törstiga.

Vi äntrade restaurangen och vi fick ett bord på verandan med utsikt över Biogradskas nakna topp och forsen nedanför. Jag beställde in dubbla pivo och Miqe beställde en efter som han körde. Vår massiva hunger krävde varsin Balkan Mixed Grill och det dröjde inte länge innan två brickor med i princip allt som kan slaktas och grillas på Balkan inklusive den obligatoriska korven fanns på vårt bord. Det var varmt och skönt och vår stämning var på topp trots misslyckandet att nå toppen. Vi drack våra pivo och all världens sorger var glömda. Korven sade Miqe har oanade användningsområden och pekade yvigt mot Biogradskas topp med den och han sade: Nästa gång har vi ackreditering och då kör vi upp med jeep och hälsar på både Macka och Bosse hi hi. För att följa traditionen tog något dimmig av två snabba pivo även jag en korv och utförde nödvändig ceremoniell pekning mor Biogradskas topp och mot Skadarsko Jezero på vår karta som låg uppvikt på bordet. Vi skrattade och sade: ingen Balkanexpedition är fullständig utan "korvpekning" Vår festmåltid avslutades och nästa anhalt var Skutarisjöarna eller Skadarsko Jezero som de vackert heter.

På vägen mot Skadarsko Jezero innan vi körde ner i Moracakanjonen ville vi sträcka på benen lite, mätta och dåsiga njöt vi av eftermiddagssolen och runt ett par betongdammar med regnbågsforeller vimlade det av smaragdödlor (Lacerta viridis) till vår stora förtjusning. Vi tittade ut över den lummiga vackra Moracakanjonen och jag minns att Miqe sade att där nere måste det bara vimla av eskulapormar i de branta lövskogsklädda karstsluttningarna. Vi tog några bilder och åkte vidare ner i kanjonen, vi åkte länge nere i kanjonen och det blev många stopp för fotografering av alla hänförande motiv som uppenbarade sig bakom varje vägkrök. Efter att ha följt floden kom vi ut ur kanjonen och kom till Podgorica-staden under berget, före detta Titograd, Podgorica kallades under åren 1946-1992 Titograd, för att hedra presidenten Tito. Före 1946 hette den Podgorica. Den fick tillbaka sitt gamla namn den 2 april 1992 efter en folkomröstning.. Efter att ha snurrat runt vilse i staden och vi frågat ett par vänliga själar om vägen ut ur staden mot Skadarsko Jezero var vi på väg igen. Vi fann vägskyltar mot Skadarsko och sedan var det nema problema förutom att timmen började bli sen. Vi körde över en hög bro och efter en liten stund var vi framme vid sjön.


Det var kväll då vi kom fram till de grodrika Skutarisjöarna.

Jag steg ur bilden och såg Skadarsko Jezero ligga under mig, det började bli sent och solen var på väg ner. Från sjön steg en massiv ljudvägg upp mot oss långt uppe på vägen av den härliga sången från sjöns alla miljontals sjö och lövgrodor. Vi stod och tog en mängd bilder med rätt långa exponeringstider då det började bli ont om ljus. Vi stod en lång stund och njöt av den sköna grodsången innan vi åkte ner till Rijeka Crnojevića och körde över bron. I Rijeka Crnojevića kvällsbadade barnen och hade kul i floden minns jag när vi åkte över bron för att sedan köra vidare på en smal asfalterad väg, inte bredare än en parkväg. Nu föll skymningen och det gällde att snabbt hitta en plats för övernattning. Jag lyckades finna en övervuxen avtagsväg där vi svängde av och parkerade utom synhåll från vägen för att slippa ovälkomna nattbesökare.

Vi slog upp vårt tält och förberedde natten. Med natten kom moskiterna och vi kröp snabbt in i tältet och drog för dragkedjan. Micke tog fram sin jättelika whiskyflaska och vi hällde upp varsin välförtjänt kåsa med den ädla drycken. Skrönor förtäljdes muntert i natten, som den om "Jättegrodans val i Fuengirola" om en legendarisk resa som Peter Ekblom, Stefan Troberg och jag gjorde i vår ungdom då vi arbetade på Stockholms Terrarium. Den gick till Spanien i början av sjuttiotalet och innehöll många härliga och dråpliga minnesvärda inslag. Våra skratt överröstade nästan de från Skutarisjöns miljoner och åter miljoner sjö och lövgrodor. Urtidsljuden från alla Skadarskos grodor steg upp till oss i tältet, vi njöt vår whisky för att till slut somna in mitt i en mening. Livet VAR bra.


Morgonen kom till Skadarsko Jezero och med den dämpades ljudet av Skutaris alla miljoner sjögrodor som underhållit oss under natten

En morgonwhisky kanske? frågade Miqe.

23/5. 2009. Dag 4.

Morgonen kom med en vacker soluppgång och koltrastsång. Nattens grodkör hade lugnat ner sig och endast enstaka kväkanden hördes nere ifrån sjön. Miqe insisterade på att en kork morgon-whisky var bra att rena tarmarna med före avfärden mot Virpazar. En landsköldpadda (Testudo hermanni ) på vägen blev det första djuret vi såg denna dag. Vi tog lite roliga bilder på oss och paddan innan vi släppte den i vägkanten. Vår kaffeabstinens var svår och vi körde vidare längs den slingriga vägen mot Virpazar. Under oss på vänstersidan långt nere låg Skadarsko Jezero glittrande i solen. Vi kom till slut fram och såg Virpazar långt nere under oss. Det blev en nedstigning längs en serpentinväg med ibland påfrestande mötande trafik på den smala vägen. Vi kom lyckligt ner och körde över järnvägen och kom äntligen till slut fram till Virpazar. Trots tidig morgon var kaféet öppet och vi fick vårt efterlängtade kaffe. Det var lugnt och skönt där, en ung och mycket söt tjej serverade oss. Vi njöt av de ljuva tonerna av Gordana Laserovics vackra Vidovdan från radion i baren emedan vi passade på att skriva resedagbok. Vi betalade nöjda vårt kaffe och tog en promenad i staden.

Solen värmde och vi gick efter en gammal stenlagd väg vid floden och tittade då jag hör orden : Aaah eine mellisselensis skarpt och distinkt tränga igenom ljudet av grodor och sävsångare. Vi hade av en slump stött på en annan grupp av herpetologer från Tyskland och som det skulle visa sig vara vänner till en vän till oss som heter Mario Schweiger. Mario var tyvärr inte med denna gång. De hade bråttom då andra väntade på dem i bussen de kommit med, men vi fick tips att åka till ön Ada där de funnit ett flertal vackra poskok (Vipera ammodytes). Miqe bytte glatt visitkort med dem och vi bad dem hälsa Mario innan de åkte vidare mot nya äventyr. Vi strövade runt i omgivningarna av byn och tittade på dvärgskarvar och pelikaner. Det var som tyskarna noterat gott om karstödlor på murarna och vi såg en gigantisk sjögroda sitta och sola vid sidan av en sömnig katt på en sten vid stranden.


Utsikt över Skadarsko Jezero på vägen mot Virpazar.

Leif plåtar en ödla i grönskan.

Vi hade kunnat stanna länge där men vi åkte vidare, stannade ett par gånger efter vägen längs sjön, såg mängder av rutsnokar (Natrix tesselata) och kärrsköldpaddor (Emys orbicularis) efter stranden. Efter detta körde vi norrut mot Kroatien. Vi åkte efter den heta och svettiga kustvägen och passerade Sveti Stefan som är en liten stad på en ö förbunden med fastlandet via en bro. Sveti Stefan är ett kändisparadis och ett flertal kändisar äger hus där exempelvis Madonna och Sylvester Stallone. Vid Kotorbukten tog vi färjan över och sparade många timmars åkande på det heta låglandet. Vid Risan körde vi upp för en smal serpentinväg där vi envist mötte minst åtta gröna lastbilar och varje gång fick pressa upp bilen i terrängen vid vägkanten för att kunna passera med ett nödrop. Efter att den strida floden av lastbilar ebbat ut hittade vi en stängd liten vägkrog med solskydd över verandan. Platsen var när vi kom ockuperad av en fårflock som njöt av skuggan. När vi kom lämnade fåren platsen och efter att ha städat upp en yta åt vi en sen men furstlig lunch bestående av pršuta och Jelenpivo.


Virpazar träffade vi ödle och ormletande vänner till Mario.

Vi hörde dem ropa: "Aaah eine melliselensis!"

Vi tänkte ta en tur upp på berget Orjen men körde fel i ett vägkors och kom till slut fram till en övergiven gammal förfallen och sönderskjuten bondgård i stället för Orjen. Runt denna låg frodiga vackert blommande ängar med stenmurar vilket såg herpetologiskt lovande ut. Det var eftermiddag och hett, inte den bästa tiden att leta orm. Vi letade igenom alla fina murar och stenrös men fann inga ormar. Smaragdödlor var det däremot gott om i murarna och vi tog mängder med bilder på dem. Efter att ha njutit av landskapet och letat ett par timmar körde vi ner mot Risan. En pilsnok ilade snabbt som en blixt över vägen framför oss och försvann i de taggiga björnbärssnåren längs vägen.


Smaragdödla. Hane. Risan.

Från Risan bar nu färden längs kustvägen mot den kroatiska gränsen. Vid gränsen visade vi våra pass och bildokument, sedan körde vi till Cavtat där vi åt vårt kvällsmål, njöt av kvällssolen över havet, åt god mat på restaurangens veranda med varsin pivo till. Kvällen kom och med den vårt uppbrott, vår väg bar nu tillbaka till Bosnien Hercegovina för att övernatta i Korita. Det var mörkt när vi kom fram till Korita och Miqe svängde vant av in på vår stig för att köra ner till vår äng. Där får vi en överraskning, någon har helt fräckt stängslat av stigen med taggtråd och vi fick panikbromsa. Vi fick vackert söka ett annat nattläger och efter mycken möda att leta fann vi en kraftledningsgata där vi slog upp tältet. En byracka i närheten hörde tyvärr oss och började tokskälla och snart var det en fin konsert av alla BiH:s byrackor hela den natten. Vi somnade trots allt skällande, vi vaknade vid fyratiden före gryningen och rev tältet.

Fortsättning i del 2

Originalartikeln publicerades i tidskriften Berus #4

Artikel skriven av: Ammo
Publicerades 2015-04-07
Visningar: 2005st

Kommentarer

Du behöver vara inloggad för att se och skriva kommentarer
Skriv kommentar