Vetenskapen bakom de vetenskapliga namnen

Vetenskapen bakom de vetenskapliga namnen

Av Henrik Hellemar

Nedanstående text är ett skolarbete i Svenska C och den är ursprungligen skriven som en vetenskaplig uppsats. I den här versionen är texten omarbetad av två anledningar - dels för att bli "trevligare" att läsa, men framför allt för att undvika, eller i alla fall försvåra, plagiat. Då texten är skriven som en vetenskaplig uppsats så följer den ett visst mönster där man först börjar med en summering av avhandlingen på engelska och där man sedan går vidare med att berätta hur och varför man har gjort den och vad det var man ville ha svar på. Sedan följer avhandlingen där fakta presenteras för att sedan summeras i resultat-delen och det är här man kan flumma iväg och spåna lite. Avslutningsvis följer diskussions-delen där man som författare gör en övergripande summering över avhandlingen och kollar så att man fick med svaren till alla frågorna man hade inledningsvis och man tar sig även en funderare på vad man gjorde bra och vad man gjorde lite sämre och man kanske vet med sig att man har uteslutit något betydande för själva ämnet och då nämner man det här. Värt att notera för den oinvigde - det är egentligen det lilla textstycket under rubriken "Syfte" som ligger till grund för hela avhandlingen - där ställer jag de frågor som jag sedan tittar på och besvarar. Intressant att 4 små rader text kan bli nästan 8000 ord...

Då denna text är en omarbetning så har jag helt tagit bort innehållsförteckningen och källhänvisningen - det sistnämnda mest för att försvåra plagiat av avhandlingen. Dock har jag lämnat kvar tre länkar som ni gärna får kika på med fler bilder - dock är samtliga bilder ganska gamla så kvalitén är kanske inte den bästa.

Tilläggas bör att denna text bygger på kunskap jag ådragit mig sedan tidigare samt på äldre litteratur, så "modernare" syn på saker och ting kan givetvis förekomma och jag vet att revidering skett inom Sistrurus-släktet så viss skepsis skall tas i beaktande vad gäller min formulering av t.ex huvudplåtar på respektive släkte (Crotalus/Sistrurus) och således vet jag att det skett revidering inom forna viridis- och durissus-komplexet där vissa omnämnda underarter numera har egen artstatus eller där den egna artstatusen försvunnit och där de numera ingår som underart till en annan art.

Vissa av er kanske får en liten aha-upplevelse när ni läser stycket om hur man kan namnge reptiler (läses skallerormar), och det är i så fall helt korrekt, för själva ursprungsidén med hela den här uppsatsen är min gamla text "Ovetenskapen om Vetskapen" (eller vad det nu var jag döpte den till) som publicerades någonstans som jag inte kommer ihåg - det kan ha varit i något nummer av Snoken eller i Terrariet eller kanske i Svenska Giftormföreningens lilla tidning eller möjligtvis var det bara som ett inlägg på Repti.net.

Andra fel och brister kan givetvis förekomma och jag ber i så fall ursäkt för detta redan nu, men jag hoppas ändå att ni får nytta av mitt arbete och att det kanske tillför lite ny kunskap för er.

Abstract

The aim of the thesis is to investigate and resolve all difficult concepts and terms used in biology but in herpetology in particular. Often you find that the terms are used in the wrong way which is probably because people simply do not know what the words means.

The thesis goes through the meaning of words and the dissertation also discusses the underlying factors as to why the terms named as they do in science. The difficult terms that are commonly "abused" are stacked up in a table and are thoroughly investigated, a term at a time, and this dissolves many knots. The thesis shows that most of these words causing problems are words that in some way related to the foundation of cataloging and classification of animals and plants.

Furthermore, the thesis goes through the accuracy of saying the "scientific names" instead of the "Latin names" which was also the main issue behind the study. All words used when a plant or animal gets its scientific name is not always from Latin as a language even if they are "Latinized" to look like more scientifically correct.

For those who are curious and interested in how animals and plants have their scientific names and also their common name will get a deeper insight into how scientists think about this. Animals and plants are often getting their scientific name because of a unique characteristic of the animal or the animal or plant looks like, but there are many other ways how they can get their name and we will go through most of the way and give an insight into how it works, to name a plant or an animal. The thesis discusses how the rattleless rattlesnake got its scientific name, and therefore, it felt necessary to also describe how the rattle is built and the purpose of the rattle because it is a quite unique feature among snakes to have this "built in warning system". The thesis also takes, briefly, up the genus vipers solenoglyphic teeth and briefly describe how they work as they are unique in the genre.

The thesis also discusses a number of important and influential people who worked in biology in general and in herpetology in particular - the thesis is briefly through historically important people such as Carl von Linné, who laid the foundation for the cataloging of fauna and flora and Laurence M. Klauber as has meant a lot of research behind rattlesnakes are and how they work both individually and as a homogeny group in nature.

Another hope of the thesis is that it will hopefully arouse the curiosity of the reader so that he, on his own, try to learn what the names of the animals and plants really means by studying the words and look into a dictionary, and most of all; desired the reader to use more scientific names when talking about flora and fauna in an ever greater extent than is done today.

Inledning

Bakgrund

När man pratar man om växters och djurs latinska namn så verkar det råda stor oenighet om hur namnen ska skrivas. Vid jämförelse av olika genrer inom biologin så används begreppen på olika sätt beroende på om man diskuterar med t.ex. en botaniker (florakunnig person), en ornitolog (fågelkunnig person) eller en herpetolog (kräldjurskunnig person). De skriver de latinska namnen på olika sätt vad gäller användandet av versaler/gemener vad gäller släkt-, art-, och underartsepiteten samt användandet av kursiv stil i skrift. Terminologin, taxonomin och nomenklaturen verkar inte särskilt överbryggande mellan de olika genrerna trots att det egentligen är en ganska snäv sfär och därmed torde användandet av språket och terminologin vara betydligt mer sammanhållen än vad den är idag. Intentionen med är att den här artikeln är att den leder till ett mer sammanhållet språkbruk och att terminologin, taxonomin, systematiken och nomenklaturen används på samma sätt inom hela den biologiska sfären. Förhoppning är även att begreppen reds ut så att även gemene man förstår hur terminologin är uppbyggd och hur växterna och djuren får de namn de får. Avhandlingen har herpetologin som utgångspunkt och då med skallerormarna i centrum och arbetet kommer därifrån arbeta sig ut mot andra genrens inom biologin och kommer att beröra såväl botaniken och ornitologin.

Syfte

Är begreppet "latinska namn" på växternas och djurens vetenskapligt satta namn inom biologin verkligen en korrekt term att använda? Vad säger egentligen terminologin, taxonomin, systematiken och nomenklaturen om namnen på växter och djur inom biologin? Hur skriver man om en enskild individ avviker i utseendet? Hur får djuren och växterna sina vetenskapliga namn?

Metod

Mitt arbete kommer till stor del att bygga på att läsa faktaböcker om flora och fauna, ornitologiska böcker och böcker om latinet som språk men med tyngdpunkt på herpetologiska böcker och i synnerhet böcker om skallerormar. En intervju med en adjunkt/biolog kunnig i ämnet kommer att genomföras. Jag kommer att ha herpetologiska böcker som utgångspunkt och speciellt då de kapitel som handlar om hur de tolkar hur de vetenskapliga namnens uppbyggnad. Jag kommer även att läsa böcker om latinet som språk, samt att jag kommer att ägna en del tid åt att studera latinska ord i syfte av att reda ut vad vissa artnamn egentligen betyder i hopp om att därmed få en bättre förståelse för namnet. Vetskapen om vad de latinska orden betyder tror jag kommer att vara till stor hjälp i att förstå namnsättningen och dess syfte bättre. Jag ska också förkovra mig i vetenskapliga böcker för att reda ut taxonomin, systematiken och nomenklaturen och även här ta del av resultatet från genomförd intervju.

Avhandling

Etymologi

Etymologi är läran om ordens språkhistoriska ursprung, släktskap och utveckling. Biologin som vetenskaplig genre innehåller en hel del krångliga ord men som ändå är nödvändiga att ha kännedom om för att förstå uppbyggnaden av namngivningen på växter och djur. Att ha förståelse och kunskap om en rad svåra ord minimerar även risken för fel - att man pratar om en sak, men egentligen menar något annat. Nedan följer en lista med förklaringar till vanligt förekommande ord.

Tabell

Herpetologi Ordet herpetologi kommer från de båda grekiska orden "herpeton" (kräldjur) och "logos" (kunskap eller vetenskap) och betyder således "läran om kräldjuren". En person kunnig inom herpetologins genre kallas för herpetolog. Herptiler är ett samlingsnamn för reptiler (sköldpaddor, ormar, ödlor masködlor och krokodildjur) och amfibier (grodor, paddor, maskgroddjur och salamandrar). Reptilerna och amfibierna är dock inte så nära besläktade med varandra som man först kan tro. Faktum är att reptilerna och fåglarna är betydligt mer nära besläktade med varandra är vad reptilerna och amfibierna är. Reptilerna och amfibierna skilde sig från varandra när de båda grupperna klev upp på land för över 300 miljoner år sedan under yngre karbon-tiden.
Terminologi Terminologi är ett samlingsord för en mängd ord, uttryck och termer som är specifika för ett visst fackområde. Att använda en gemensam terminologi, samma termer, när man diskuterar underlättar kommunikationen mellan människor som verkar inom en specifik genre.
Nomenklatur Ordet nomenklatur kommer ursprungligen från latinets calo som betyder "att genom namn sammankalla" och är det system som bestämmer hur terminologin inom en viss genre skall användas. Dessa system kan variera i stringens, det vill säga, att de följer en viss logisk ordning.
Taxonomi Ordet taxonomi kommer från det grekiska ordet "taxis" som betyder ordning och från "nomi" som betyder ordning eller regel. Taxonomi är således vetenskapen om indelningen, eller klassificeringen, av djuren och växterna i taxa; dvs. hur de delas in i domän, rike, stam, klass, familj, släkten, art och underart. Hur deras "ursprungs släktträd" ser ut.
Taxon/taxa Taxon - singular, taxa - plural. Taxon/taxa är det allmänna begreppet för en avdelning eller flera avdelningar inom det binominala systemet. Ett taxon kan t.ex. vara ett släkte, en art eller en underart, medans ett taxa är en grupp närbesläktade arter, en familj eller en ordning eller ännu större binominala systematiska enheter.
Systematik Biologen Augustin Pyrame de Candolle myntade begreppet systematik som innebär att man delar in djuren och växterna i grupper i syfte att beteckna läran om klassifikation. Denna indelning bygger på djurens och växternas synbara egenskaper, den så kallade fenotypen och är den moderna artsystematiken.
"Latinska namn" Att använda termen "latinska namn" är felaktigt då namnen på djuren och växterna ofta är på andra språk än på latin. Namnen "latiniseras" ofta för att ge dem en bättre vetenskaplig klang. I det engelska språket används termen "Scientific names", vilket översatt blir "Vetenskapliga namn" vilket är en betydligt bättre terminologi att använda. Vetenskapliga namn tilldelas en växt eller ett djur efter internationellt vedertagna principer där syftet är att skapa en standardiserad nomenklatur. Inom zoologin används en binomial nomenklatur för att systematisera taxon.

Att skriva ut det vetenskapliga namnet

Inom den moderna systematiken delar man in djur- eller växtnamnen i olika taxa där det vetenskapliga namnet skrivs efter vedertagna internationella regler. Alla taxon skrivs med kursiv stil med gemener (små bokstäver) med undantaget att släktnamnet alltid skrivs med kursiv versal (stor) inledande bokstav. Exempel: Crotalus viridis viridis.

Skillnaden mellan botaniken och övriga zoologin

Botanikerna, till skillnad från övriga inom zoologin, väljer att specificera även vilken rang som avses och detta gör man med två olika epitet; varietet (var.) eller form (f.). Dessa förkortningar skrivs in i släkt- och artnamnet men i rak stil till skillnad mot det övriga namnet som skrivs i kursiv stil. Inom övriga zoologin väljer man att endast skriva ut underart (subsp.) som lägsta specifika rang beträffande släkt- och artnamn. När det gäller underartsepitetet så är det underförstått att det tillhör artens rangordning och skrivs därför inte ut som förkortning utan underartsepitetet kommer i direkt följd efter släkt- och artnamnet.

Individuella avvikelser i utseendet

När man hittar ett nytt släkte, en ny art eller annat så studeras detta exemplar och bevaras sedan på angiven plats så att framtida forskare kan ta del av individen för vidare studier. Denna nominat (det först beskrivna exemplaret) anses vara fenotypen (styrande gällande utseendet) och genotypen (styrande gällande det egentliga arvsanlaget) till släktet eller arten i fråga. Beroende på en rad olika faktorer, så som arvsmassa eller miljö, så kan det uppstå individer som på något sätt avviker från fenoypen. Om dessa avvikande individer får likadan avkomma som de själva och avvikelsen är så pass stor att den är betydande för arten i fråga så kan det därför vara befogat att därmed klassificera in den nya fenotypen som en underart till nominatformen då den har en ny genotyp jämfört med nominatformen. Om avvikelsen inte är genetiskt betingad, alltså inte någon genotyp, klassificeras den inte som någon specifik underart men det kan ändå vara befogat att på ett eller annat sätt notera avvikelsen.

Resultat

Historia

Carl von Linné föddes i småländska Råshult år 1707 och han avled år 1778 i Uppsala och blev således 71 år gammal. Han är grundaren av den moderna nomenklaturen och den moderna systematiken inom biologin. Linné var känd inte bara i Sverige utan i hela världen för sitt gedigna biologiska arbete. Carl von Linné var en erkänd forskare inom ämnen som zoologi, botanik men även inom medicin och har erhållit en rad hedersdoktorat. Han är titulerad som Alma mater, en hedersomnämning som betyder ungefär "Hulda moder" vid tre olika universitet; Lunds universitet, Uppsala universitet, Harderwijks universitet (Nederländerna). År 1735 skrev han boken Systema Naturae där han delar in växter och djur i olika grupper efter tillhörighet och han utformade sexualsystemet där växter delas in i olika grupper efter hur de förökar sig. Carl von Linné skapade ett helt nytt sätt att dela in växter och djur vilket även har först med sig en rad nya och ibland krångliga ord och uttryck som ibland används på ett felaktigt sätt.

Att reda ut terminologin

"Man ska prata med bönder på bönders vis och med de lärde på latin" är ett gammalt talesätt som är ganska talande. Vad det hela egentligen handlar om är kunskapen bakom vad orden och termerna betyder, så en annan klyscha som är minst lika talande är "kunskap är makt". När man har, eller får, ett starkt intresse för zoologin i någon form så är det biologin som sådan man fattar intresse för och man ägnar orden och terminologin mindre tanke. Om man är herpetologiskt intresserad så är det reptilerna i sig som lockar och då blir terminologin sekundär. Men ju djupare ens intresse blir inom biologin, desto oftare kommer man i kontakt med alla dessa konstiga ord och då är det viktigt att man verkligen vet vad orden betyder för annars blir det fel. Den form av krångliga ord som man oftast först kommer i kontakt med inom biologin är de latinska namnen på djuren eller växterna. Vad orden betyder och vad som ligger bakom de vetenskapliga namnen på djuren och växterna kommer i ett senare stycke. Vi börjar i stället med begreppet latinska eller vetenskapliga namn.

Vetenskapligt eller latinskt namn?

Som oinvigd brukar man ofta säga "latinskt namn" om det krångliga namnet som djuret eller växten egentligen har då de uppenbarligen ser ut att vara skrivna på latin. "Latinskt namn" som term är kanske inte helt fel för alla dessa krångliga namn är ju, på ett eller annat sätt, "latiniserade" ord för att ge namnen en internationellt sammanhållen karaktär. Men alla namn är inte från latinet, snarare tvärt om. Långt ifrån alla ord som används inom zoologin är från latinet som språk. Många av de ord som används är t.ex. från gammalgrekiskan och som exempel kan nämnas släktet Crotalus (skallerormar). Det finns en rad olika vedertagna sätt att namnge en växt eller ett djur på och dessa sätt kommer att beskrivas längre fram. Med tanke på att namnen sällan är från latinet som språk så blir det fel terminologi att säga latinska namn. Det finns en vetenskaplig tes, en beskrivande nomenklatur, bakom hur namnet ska sättas, så därför blir rätt term att säga "vetenskapligt namn".

Populärnamn

De vanliga svenska namnen på en växt eller ett djur kallas för populärnamn. Populärnamn fungerar bra till en viss del, men tyvärr saknar de vetenskapligt belägg och kan därför inte användas internationellt eller ibland inte ens nationellt utan att skapa förvirring om vad det egentligen är för art man pratar om. Vår svenska snok (Natrix natrix) har flera populärnamn som används olika beroende på vart i Sverige man befinner sig. Några av de populärnamn den har är "snok", "svensk snok" och "vattensnok". Här i Sverige skapar inte detta populärnamn några större problem då vi bara har tre olika arter; huggorm (Vipera berus), snok (Natrix natrix) och hasselsnok (Coronella austriaca) varav hasselsnoken är starkt utrotningshotad.

Att kalla vår snok för "svensk snok" torde vara det populärnamn som är mest fel av dem alla, då vår snok inte bara finns i Sverige utan i flera andra länder också. Namnet "vattensnok" kommer av att man ofta hittar dem i eller i närheten av vatten. Ordet "snok" är däremot egentligen ett svenskt namn på ett helt släkte av ormar, colubrider (Colubridae). Snoksläktet innehåller drygt 300 olika släkten och runt 2000 olika arter. Att då bara säga "snok" om vår inhemska orm i ett internationellt sammanhang lär skapa förvirring om vilken art man egentligen pratar om av de 2000 olika arter snokar som finns. Till snoksläktet hör även alla kobror och mambor, giftsnokarna (Elapidae). Säger man istället det vetenskapliga namnet råder det inga som helst tvivel om vilken av dessa snokar man syftar på då det vetenskapliga namnet är unikt och bara förekommer på en enda art.

Om det finns ett vedertaget populärnamn på en specifik art så kan man, i text, använda det, men då bör man även skriva det vetenskapliga namnet inom parentes efteråt, så som Västlig diamantskallerorm (Crotalus atrox) för att använda både hängslen och livrem.

Orden från ordlistan

Det finns en rad svåra ord och begrepp som flitigt används inom biologin som det är viktigt att känna till och förstå innebörden av. I grund och botten är det inga svåra ord och innebörden av dem är inte heller svår att förstå. Problematiken med orden uppstår egentligen den dagen då man bestämmer sig för att lära sig mer om bakgrunden till alla dessa svåra ord. Då tar man åt sig alla de svåra orden samtidigt utan att egentligen ta reda på vad vart och ett av orden egentligen betyder och att sedan, i efterhand, försöka reda ut ordens betydelser är inte alltid helt oproblematiskt.

Terminologi

Det första ordet från ordlistan är ordet "terminologi" som är det mest primära och övergripande ordet av dem alla och kanske även det mest generella ordet. Det är definitivt det ord som oftast används på ett felaktigt sätt för man tolkar gärna in så mycket mer än vad ordet egentligen betyder. Ordet terminologi betyder ju egentligen inget annat än att man ska ha kunskap om de termer som används inom genren. Att kunna terminologin betyder t.ex. att alla inom herpetologin kallar "förvaringslådorna" där man förvarar sina reptiler för "terrarium" och att inte någon säger "akvarium" om samma sak. Vet man att "terra" är det latinska namnet för jord och att "akva" (eg. aqua) är det latinska ordet för vatten så underlättar det att hålla isär de båda begreppen.

Nomenklatur

Ett ord som ofta skapar förvirring är ordet nomenklatur, men detta ord är egentligen inget ord som man behöver kunna eller som man ens bör använda sig av. Ordet nomenklatur är ett samlingsnamn för hur systematiken är uppbyggd och vilka regler som gäller när man skriver vetenskapliga namn. I nomenklaturen bestäms hur terminologin skall användas, hur man ska skriva det vetenskapliga namnet och är den gemensamma samlingspunkten som innehåller alla orden från ordlistan och styr innehållet i varje enskilt ord. Som privatperson behöver man inte behärska nomenklaturen utan man rättar sig efter vad som sägs inom taxonomin och systematiken osv. istället.

Taxonomi

Ett av de viktigaste orden att känna till är ordet taxonomi. Det är inom taxonomin som man ordnar in alla växter och djur efter deras släktskap. Man skulle kunna säga att taxonomin är allt levandes släktträd. Taxonomin är indelad i en rad olika steg och det är egentligen bara de sista stegen på trappan som man behöver känna till, och det är stegen: familj, släkt, art och eventuellt underart om någon sådan finns.

Familj

Om vi tar skallerormarna som exempel så ingår de i "familjen" huggormar (Viperidae) dit även vår inhemska (svenska) huggorm (Vipera berus) hör.


En huggormshona (Vipera berus) fotograferad vid Martorpsfallen på Kinnekulle.

Huggormssläktet är väldigt stort och de kan se ut på en rad olika sätt beträffande färg och form. En del arter lever på marken (så kallade terresta) och en del arter är trädlevande (så kallade arboreala). Ökenlevande arter brukar gräva ner sig under sandytan för att undkomma solens varma strålar. Gemensamt för samtliga huggormsarter är att de är passiva jägare, det vill säga att de förlitar sig på sitt kamouflage och ligger och lurpassar på sitt byte.


Olika huggormar ur släktet Viperidae.
Översta raden från vänster: Tempelhuggorm (Tropidolaemus subannulatus), Gabonhuggorm (Bitis gabonica), Russels huggorm (Daboia russelii) och Ögonfranshuggorm (Bothriechis schlegelii).
Nedersta raden från vänster: Halvmånelansorm (Bothrops alternatus), Buskhuggorm (Atheris squamigera), Mcgregor´s palmhuggorm (Parias mcgregori) och Hornhuggorm (Cerastes cerastes cerastes).

Det som är gemensamt för släktet Viperidae är att de har solenoglyfa tänder. Att ha solenoglyfa tänder betyder att huggtänderna som transporterar giftet in i bytet är ihåliga. Kanalen leder giftet från giftkörteln i bakre delen av ormens huvud och slutligen ut genom kanalen i tänderna och in i bytet. Att ha en solenoglyf tanduppsättning betyder även att huggtänderna viks bakåt i munnen då de inte används och när ormen hugger bytet fälls de framåt. När huggtänderna inte används vilar de skyddade i skinnflikar.

Släkt

Nästa steg i den taxonomiska trappan är "släkt". När det gäller skallerormarna så är de indelade i två olika släkten; Crotalus med de egentligen skallerormarna och släktet Sistrurus - dvärgskallerormarna. Skillnaden mellan dessa båda släkten är egentligen inte storleken på ormen i fråga som antyds i populärnamnet "dvärgskallerorm" utan det är antalet huvudplåtar, dvs. antalet fjäll på ormens huvud. Släktet Sistrurus har bara nio stora huvudplåtar. Ormar ur släktet Crotalus har ett varierat antal fjäll på huvudet, men samtliga arter ur släktet Crotalus har betydligt fler fjäll på huvudet än arter ur släktet Sistrurus.


På den här bilden på en Röd diamantskallerorm (Crotalus ruber ruber) så ser man fjällen så tydligt på huvudet att man skulle kunna räkna dem.

Art

Ytterligare ett steg ner på trappan, som ibland blir trappans sista steg, hittar vi begreppet "art". Inom begreppet "art" har vi nått fram till en specifik typ av skallerorm där alla inom samma art ser tämligen likadana ut, men där en viss variation i färg eller storlek kan skiljas åt inom arten.


På den här bilden ser man 8 olika individer av Västlig diamantskallerorm (Crotalus atrox) och för ett tränat öga så kan man se tydliga olikheter beträffande färgnyanser. Orsaken till nyansskillnaden beror i det här fallet på att ormarna kommer från olika områden med, till viss del, varierande typer av habitat.

Underart

Det definitivt sista steget i trappan, som dock inte alltid finns under en art, är begreppet "underart". Detta begrepp finns endast inom en art där det finns en tillräckligt stor variation i färg, form eller på annat sätt avvikande utseende av fenotypen att det finns skäl att dela upp arten i två eller flera olika underarter. Denna avvikelse måste dessutom vara generell inom populationen och inte bara gälla någon enstaka individ. Orsaker bakom denna typ av avvikelse från arten kan t.ex. vara geografiskt område där t.ex. en bergsrygg delar populationen och ger den olika betingelser på respektive sida om bergskammen, eller typ av föda eller hur habitatet ser ut. Klimatet kan också påverka t.ex. storleken på en art - ett kallare klimat ger oftast mindre individer vilket kan vara anledning till att dela upp arten i två olika underarter. Den underart som beskrevs först kallas för "nominat" har alltid samma underartsnamn som artnamn, t.ex. Crotalus viridis viridis. Individer från olika underarter som parar sig med varandra föder fertil avkomma vilket inte är fallet om individer mellan olika arter får om de parar sig med varandra.


Crotalus viridis viridis, Crotalus viridis abyssus, Crotalus viridis lutosus och Crotalus viridis helleri

Avvikelse inom botaniken

Ibland är skillnaden för liten för att det ska vara skäligt att dela upp en art i olika underarter och ibland är det bara en enstaka individ inom populationen som är avvikande. Ett typiskt exempel på detta är orkidén Brudsporre (Gymnadenia conopsea) som normalt sett är rosa i sina blommor, men som ibland får vita blommor. Inom zoologin i allmänhet så kallas detta fenomen för avvikande morfologi, men botanikerna utmärker sig på denna punkt genom att i artnamnet ge den vita blomman ett specifikt epitet, i det här fallet Brudsporre "varietet vit" och då skrivs artnamnet som följer: Gymnadenia conopsea var. alba. För att få det hela rätt så ska alltså förkortningen var. inte skrivas i kursiv stil. Epitetet alba är latin för färgen vit vilket syftar på de vita blommorna i det här fallet.


Två Brudsporrar (Gymnadenia conopsea) fotograferade på Nohlmarkens naturskyddsområde utanför Skulltorp, Skövde, sommaren 2012. Den vänstra är normalfärgad och den högra är en avvikande vit färgvariant och därför får den det vetenskapliga namnet Gymnadenia conopsea var. alba istället.

Avvikelse inom övriga biologin

Om det i stället hade varit en skallerorm som hade fötts vit så hade man däremot inte gett den epitetet Crotalus adamanteus var. alba utan då hade man istället gått efter vilket pigment som saknats och därför hade man sagt att det var en melanistisk Crotalus adamanteus då den saknar svart pigment. Förr använde man gärna begreppet albino om en individ som var vit, men albino grundar sig på den vita färgen, alba på latin, och vad som egentligen gör att en individ blir vit är avsaknaden av något pigment och beroende på vilket pigment som saknas så väljer man numera att beteckna dem efter vilket pigment som saknas. Att gå igenom alla dessa olika varianter på färgavvikelser är allt för stort och svårövergripligt, så det lämnar vi därhän den här gången.


En Östlig diamantskallerorm (Crotalus adamanteus) som saknar svart pigment därav den cremevita färgen.

Taxon/taxa

Rätt terminologi för begreppet är taxon för singular och taxa för plural. Det är begreppen taxon och taxa som är namnen på de steg vi gick igenom under förra avsnittet om taxonomi. Om man pratar om en specifik art huggorm så pratar man således om ett taxon och när man pratar om hela släktet huggormar så använder man begreppet taxa.

Systematik

Den schweiziske botanikern Augustin Pyramus de Candolle (1778-1841) fick ett herbarium av René Louiche Desfontaines. I sitt herbarium dokumenterade han alla växter väldigt noggrant och snart hade han över 100 olika familjer av växter i sitt herbarium. För att kunna hålla ordning på växterna skapade han ett system att hålla ordning på växterna. Denna indelning bygger på att man genom att studera fenotypen se skillnad på olika växter. När man hittar likheter eller skillnader så kan man särskilja på olika arter, släkten och familjer - den moderna artsystematiken hade sett dagens ljus.

"Latinska namn"

Under nästa rubrik med tillhörande underrubriker ska vi gå in på hur olika växter kan få sina vetenskapliga namn. Efter att ha tagit del av den informationen så kommer det förhoppningsvis att bli lättare att förstå varför det är fel att använda begreppet "latinska namn" på en arts tilldelade namn. Det är relativt få namn som verkligen härstammar från latinet som språk - däremot "latiniseras" namnen för att ge dem en mer vetenskaplig klang. Bakgrunden bakom namnen har en vetenskaplig grund då namnet alltid syftar på något som rör djuret eller växten i fråga - således blir det korrekt att använda begreppet "vetenskapligt namn" på djuret eller växten i fråga istället. I engelskan så har man alltid använt begreppet "scientific name".

"Härmed döper jag dig till..."

Släktnamnet för skallerormar är Crotalus som kommer från gammalgrekiskan och betyder skallra eller liten klocka. Att den heter något med skallra blir uppenbart då man tittar på ormens svans för där hittar man en skallra som ormen kan skallra med. Denna skallra är ett resultat av evolutionen och är en försvarsmekanism som fungerar som ett skydd så att ingen ska trampa på ormen. När skallerormen blir rädd eller arg så börjar den skaka på svansen och det uppstår ett rasslande ljud. Skallran är uppbyggd av keratin som är samma byggmaterial som det är i ditt hår och i dina naglar. Det rasslande ljudet uppstår då de lösa och ihåliga ligamenten rör sig i sidled. Skallerormarna har alltså fått sitt släktnamn Crotalus efter funktionen på svansen som evolutionen skapat åt dem - ganska logiskt, eller hur?! Skallerormarnas släktnamn bygger alltså på en unik funktion som skallerormarna är utrustade med och nu när släktnamnet är utrett så går vi vidare på andra sätt en skallerorm kan få sitt artnamn.

Temperamentet

Vi börjar inte i kronologisk ordning av den enkla anledningen att vi istället börjar med den vanligaste arten som hålls i fångenskap och utgår från den vid flera olika andra arter och hur de fått sitt namn. Den vanligaste skallerormsarten i fångenskap och i det vilda är den så kallade Västliga diamantskallerormen. Dess vetenskapliga namn har den fått efter sitt humör - det är en synnerligen hetlevrad art som lätt tar till skallran och den drar sig inte för att hugga efter den som kommer för nära. Den västliga diamantskallerormens vetenskapliga namn är Crotalus atrox. Atrox betyder nämligen "arg, vildsint och elak" och är således en passande beskrivning på ormens humör. Att den kallas för diamantskallerorm som populärnamn bygger på att de har diamantformade romber längs ryggen vilket är ett vanligt förekommande kamouflagemönster på skallerormar.


Västlig diamantskallerorm (Crotalus atrox)

Utseendet

När man namnger en nyupptäckt art så brukar man ge den ett namn som beskriver dess utseende eller någon annan utmärkande egenskap. Om ormen till exempel har en rödare ton i färgen så kan man döpa den efter färgen röd som på latin heter ruber. Röd diamantskallerorm har fått just detta namn - Crotalus ruber.


Röd diamantskallerorm (Crotalus ruber ruber)

I förhållande till...

Som jag nämnt så finns det både Västlig- och Röd diamantskallerorm och ett annat sätt att namnge nära besläktade arter till varandra är att beskriva dem i förhållande till varandra. Så gjorde man med den Östliga diamantskallerormen, Crotalus adamanteus. Den Östliga diamantskallerormen lever öster om den Västra diamantskallerormen. Logik när den är på topp.


Östlig diamantskallerorm (Crotalus adamanteus)

Döpt efter hur jag förflyttar mig

De flesta ormar rör sig i ett s-format mönster, men utpräglat ökenlevande arter brukar ofta sidvinda. Att sidvinda innebär att de "slänger" kroppen i "ringlor" framför sig och har på så vis minimal kontakt med det ofta brännheta underlaget. Ökenlevande arter brukar ha en kost till stor del bestående av skalbaggar och andra insekter då det inte finns så mycket gnagare i dessa områden. Det i sin tur leder till att de ofta är tämligen små i storlek. Starkt ökenlevande djur har ofta benägenheten att kunna gräva ner sig under ytan för att få skydd från solen - så också de sidvindande skallerormarna. Det finns en art (Crotalus cerastes) med tre olika underarter. Cerastes är grekiska och betyder "Har horn" och syftar på de hornliknande utskott de har över ögonen som fungerar som skydd då de gräver ner sig i sanden och inte har några ögonlock att skydda ögonen med.


Sonoran sidewinder (Crotalus cerastes cercobombus) med hornliknande utskott som skydd över ögonen.

Döpt efter upptäckaren

Om man har den stora turen att upptäcka en ny art så har man möjlighet att bestämma namnet på arten själv. Även om man har stora friheter så finns det regler man måste följa - nomenklaturen. Om man väljer att döpa en art efter sig själv (eller någon annan person) så måste artnamnet få ändelsen "i" om den namnges efter en man och ändelsen "e" om den namnges efter en kvinna. Den från TV kände "Krokodiljägaren" Stephen "Steve" Irwin, (1962-2006) från Queensland i Australien, och hans far, Robert "Bob" Irwin (1939-), var ute på en campingresa tillsammans då Bob Irwin lyckades fånga en sköldpadda som de inte kände igen sedan tidigare. Steve Irwin tog därför kort på individen som de sedan visade för sköldpaddsexperten John Cann som kunde verifiera att det verkligen rörde sig om en hittills icke beskriven art. Cann beskrev den och skäldpaddan döptes till Irwin's turtle (Elseya irwini).


Humantlan rattlesnake (Crotalus scutulatus salvini) är tämligen unika;
deras tunna skinn gör att de får en lilaaktig ton när de blir arga och tungan är blålila.

Äras den som äras bör

Ett annat sätt att namnge en art är att dedikera den till någon. Laurence M. Klauber (1883-1968) var en herpetolog som forskade mycket kring skallerormarna och han har skrivit många värdefulla böcker i ämnet. När sedan herpetologen Howard K. Gloyd år 1936 fann en ny skallerormsart så var det naturligt för honom att namnge den åt sin vän Laurence M. Klauber. Den bandade klippskallerormen fick det vetenskapliga namnet Crotalus lepidus klauberi. Underartsnamnet har i det här fallet getts en latiniserande klang och är en hyllning åt skallerormsgurun Laurence M. Klauber.


Bandad klippskallerorm (Crotalus lepidus klauberi)

Myter

Myter är spännande - det tycker tydligen även vetenskapsmän, för det händer gansak ofta att arter får sina namn grundade på myter. Crotalus basiliscus är en sådan skallerorm där den fått sitt namn efter en myt om basilisken. Basilisk kommer från grekiskans basilískos och betyder "liten kung". Basilisken är enligt myten ormarnas kung som var så giftig att endast dess blick dödade. Där den hade ringlat fram kunde man se ett långt spår av gift. Basilisken sägs vara underjordens väktare och det är ju passande då Crotalus basiliscus gärna söker skydd från den varma solen i små hål och grottor.


Mexican west coast rattlesnake (Crotalus basiliscus basiliscus)

Att känna igen

Det är till långt ifrån alla skallerormsarter som det finns vedertagna svenska populärnamn till. Populärnamn är som jag tidigare gått igenom ingen säker identifiering så vi svenskar nöjer oss gott med att använda deras vetenskapliga namn. Amerikanarna däremot använder gärna populärnamn och man skulle ju kunna tycka att det bara vore att översätta de engelska populärnamnen till svenska men att det sällan förekommer beror på att man gärna vill känna igen namnet och om vi tar en art som Crotalus durissus vegrandis så är dess amerikanska populärnamn Uracoan rattlesnake. Hur översätter man Uracoan till svenska? Vet vi ens vad Uracoan egentligen är? Nej, det är ytterst få som känner till att Uracoan är ett ökenområde i Venezuela där arten ursprungligen härstammar ifrån. Då vi inte känner igen ordet så leder det oftast per automatik till att vi även avstår från att försöka oss på att översätta det också.


Uracoan rattlesnake (Crotalus durissus vegrandis)

Att inte vilja kännas vid...

Som jag precis nämnde så vill vi känna igen orden vi översätter. Lika kraftig är vår vilja att vilja kännas vid. Eller ska jag säga att vi snarare inte vill kännas vid nästa översättning? Nästa skallerormsnamn under luppen blir Crotalus enyo. Detta är en söt liten art som är tämligen vanligt förekommande inom hobbyn och som dessutom har ett amerikanskt namn som vi känner igen. Dess amerikanska populärnamn har den fått från området där den lever - i en öken i Kalifornien som heter Bayaöknen. På amerikanska heter alltså ormen Baya california rattlesnake. Här har vi ju ett namn som vi känner igen, men som vi ändå väljer att inte översätta. Vad beror det på? Kan det vara så enkelt som att ingen vill ha en "bajsande skallerorm" som den säkert illvilligt då skulle kallas? Arten på bilden nedanför är dessutom nominatformen, Crotalus enyo enyo, så dess namn skulle då bli "Dubbelt bajsande skallerorm".


Baya california rattlesnake (Crotalus enyo enyo)

"Latinisering"

Det sista sättet att namnge en art som jag tänker gå igenom är att man latiniserar ett annat namn. På ön Santa Catalina Island utanför Kalifornien så lever det en skallerormsart som faktiskt helt saknar skallra. Att den saknar skallra beror på evolutionen. När arten först levde på området (som då var fastland) så hade den en skallra, men landmassan skildes från fastlandet och till slut tog bytet, gnagarna, slut. Skallerormarna fick då bege sig upp i buskarna för att fånga småfåglar som var flitiga besökare på ön. Dessvärre avslöjade skallran ormarna när de ringlade runt i buskarna, så fåglarna hann ofta upptäcka ormarna i tid och därmed sätta sig i säkerhet. Arten lever endemiskt (endast på denna plats) på ön, Santa catalina Island, där man har "latiniserat" ö-namnet till "catalinensis". På IUCN´s lista (International Union for Conservation of Nature) över hotade djur och växter har den tilldelats statusen "Critically Endangered". Därför förekommer den inte inom hobbyn.

Skallran evolutionerades bort

Skallrorna är, som sagt, uppbyggda av keratin i ett tunt lager, så när de klättrade runt i buskarna hände det ofta att skallran gick sönder. De individer som tappat sina skallror hade bättre jaktlycka. Evolutionen är inte dum utan började se till så att skallerormarna började föddas med mindre "knappar" som är det första segmentet på skallran. Utan denna "knapp" fastnar inte nästföljande segment och alltså utvecklas ingen skallra på svansen. Evolutionen hade nu först gett dem en skallra till försvar, men då det inte fanns några hovdjur på ön och jaktlyckan blev bättre förlorade de sina skallror. Denna skallerormsart har fått namnet Crotalus catalinensis.


Fyra skallror från fyra olika arter skallerorm. Bilden ger en uppfattning om att det kan skilja ganska mycket i storlek på både skallrorna, men även på skallerormarna.
Överst: Östlig diamantskallerorm (Crotalus adamanteus). Nedre raden från vänster: Västlig diamantskallerorm (Crotalus atrox), Baya california rattlesnake (Crotalus enyo enyo) och Dvärgskallerorm (Sistrurus miliarius barbouri).

Diskussion

Etymologi betyder "läran om ordens språkhistoriska ursprung, släktskap och utveckling" och är en röd tråd genom hela avhandlingen. Alla som är intresserade av språkets utveckling och grunder bör säkert hitta i alla fall några bitar i denna avhandling som de finner intressanta - oavsett om man har ett genuint biologiskt intresse över huvud taget - än mindre ett herpetologiskt intresse, eller inte alls.

Det språkhistoriska ursprunget och kännedomen över densamma är en viktig kunskap att ha kontroll över och det finns en nomenklatur, en terminologi och en systematik vart man än vänder sig - speciellt om man tittar mot högre studier. Har man kunskap och insikt över regelverken och hur de fungerar, eller bara vet att de finns, så är det en klar fördel och visst torde det vara allas strävan att alltid prata samma "språk" om än "språk" i den här meningen egentligen bara syftar på terminologin.

Är man dessutom vän av ordning och reda så torde Carl von Linné stå högt upp på listan över personer man egentligen velat träffa - på min lista står han på orubbad på en helt ointaglig förstaplats. Få personer har betytt så mycket för biologin som Carl von Linné då han skapade det binominala systemet där växter och djur ordnas in efter släktskap. Detta släktskap, det binominala systemet, har underlättat mycket arbete inom biologin för att reda ut eventuella genotypa (arvsanlag) släktskap mellan till synes lika fenotyper (utseendemässigt) och vice versa. Människan och chimpansen har till 99% likadant DNA och således måste man anse oss som nära besläktade. Om man jämför släktskapet kontra utseendet mellan människa/chimpans och jämför det mellan utseendet och släktskapet, som är lika nära, mellan elefenter (Elephantidae) och Manater (Trichechidae) så ser man hur olika men ändå lika man kan vara. Manater och elefanter är ju inte det minsta lika varandra - varken till utseende eller till levnadssättet - dock har de också till 99 % likadant DNA. Manater är ett däggdjur som lever i varma och relativt grunda vatten i nord-, mellan-, och sydamerika och de ser ut som stora sälar.

Carl von Linné skapade även det moderna sexualsystemet där man tittar närmare på hur växter och djur förökar sig - även detta ett steg i att på ett enklare sätt fastställa eventuella släktskap arter emellan.

Varför blir det så lätt fel när man ger sig i kast med terminologin inom biologin? Min personliga åsikt är att när väl intresset för språket bakom vetenskapen infinner sig så har man redan kommit i kontakt med en hel del ord och då redan gissat sig till innebörden av dessa konstiga ord. Det finns heller ingen bok med något "facit" som man kan slå upp och kolla orden innebörd utan informationen över ordens betydelse ligger spridda över en rad olika böcker vilket försvårar den individuella utbildningen inom genren. Ofta så hamnar man ganska rätt ändå angående ordens innebörd och det blir ju inga katastrofala följder om man använder terminologin på ett felaktigt sätt heller. Ofta så blir det nog fel också för att personen i fråga vill tolka in en större innebörd i ordet än vad ordet egentligen betyder. Ta ordet "terminologi" som exempel - det låter ju väldigt stort och omfattande, men vad det handlar om är att man ska prata om samma saker när man pratar med en likasinnad - man ska använda sig av samma termer (ord) helt enkelt. Man ska kalla en bil för en bil och en cykel för en cykel och samlingsnamnet för dessa båda ord är fordon eller möjligtvis transportmedel. Säger båda parter samma sak om samma ord så blir det inga problem. Däremot så kan det skapa förvirring om den ena parten helt plötsligt byter och börjar prata om automobiler och velocipeder även om detta ändå är korrekta termer i sammanhanget, likaså som om den andra parten skulle börja använda termer som Volvo och Scott som är olika märken på bilar och cyklar. Vi är fortfarande inom samma område och pratar, men isen under fötterna börjar bli riktigt hal vid det här laget och feltolkningar är möjliga. Vi börjar komma ifrån varandra inom terminologin - vi har hittat vilse i orden, helt enkelt.

Själva huvudsyftet med studien var att reda ut om termen "latinskt namn" är en korrekt term att använda och där fick vi ju svaret att så inte var fallet. "Vetenskapligt namn" är den korrekta termen att använda sig av istället och detta med anledning av att latinet på inget sätt är ledande inom biologin - däremot "latiniseras" oftast orden så att de ska låta som om de vore på latin. Oavsett bakgrunden till orden så bygger de på någon form av vetenskap som knyter an till djuret eller växten i fråga på ett eller annat sätt så därför är de vetenskapliga - därför ska man säga "vetenskapliga namn" istället. Ser man på engelskan så säger man även där "Scientific names" som betyder "vetenskapliga namn". Det var synnerligen enkelt att få svar på huvudfrågan i avhandlingen, men det som gjorde att den växte var att det dök upp så mycket annan information som ligger nära och som därför tordes avhandlas också så som det där med populärnamn på djur och växter - de kan man gärna använda, men med försiktighet då samma art kan heta olika även inom små geografiska områden beroende på dialekter osv. När man skriver om en art som har ett vedertaget populärnamn så bör man därför alltid använda hängslen och livrem och skriva ut både populärnamnet och det vetenskapliga namnet så att det inte blir några fel i frågan om vad man syftar på.

Orden i tabellen har fått sig en ordentlig genomgång och behöver inte förklaras nämnvärt ytterligare. Det man skulle kunna tillägga är att man ska ta det lugnt med användandet av orden i början på tabellen och istället lära sig orden i andra hälften av tabellen i stället. Då kommer man in "från rätt håll" och lär sig hur det fungerar med små steg. Familj, släkt, art och underart är de begrepp man bör lära sig först. Får man kläm på vad de betyder, så har man även fått en liten insikt om hur "trappan" fungerar med sina olika steg.

En frågeställning som jag hade var varför botaniken skiljer sig ur mängden när de beskriver en art/underart med ett avvikande utseende från fenotypen. Denna fråga, varför, fick jag inget svar på utan jag kunde bara konstatera att så var fallet. Botanikerna väljer således att specificera redan i artnamnet att det är en avvikande färg på växtens blomma, medans övriga inom zoologin istället väljer att tala om vilket pigment som fattas och som därmed ger individen ett avvikande utseende. Denna avvikelse i fenotypen från genotypen har inget med arvsanlag att göra och är således inget man direkt kan styra över. En brudsporre som blommar med en vit blomma i år kan ha rosa blommor nästa år - en skallerorm som föds vit förblir vit hela livet och kanske är det just detta som är skillnaden mellan botanikernas sätt att namnge den avvikande blomman? Att den får epitetet "var alba" just den här specifika säsongen när den blommar med vita blommor och att det således inte är något temporärt tillstånd som det är hos skallerormen med den avvikande färgen som förblir i samma tillstånd hela livet och där felet skapades redan som ett embryo.

En styrka med avhandlingen var att jag redan i ett inledande skede samlade ihop böcker och övriga källor vilket gjorde att jag snabbt fick en överblick om vilka frågor som jag kunde hitta svar på i litteraturen och vilka frågeställningar jag inte trodde mig kunna hitta. Det var även tämligen tillfredsställande att ha en så god bildbank till förfogande så att jag hade möjlighet att illustrera med bilder i den utsträckning jag gjorde. Alla bilder i avhandlingen är således tagna av författaren.

Allt eftersom arbetet fortskred så fick jag till och med plocka bort en del frågeställningar och ändå blev avhandlingen tämligen omfattande. För omfattande kanske, men för den som är intresserad av biologi och hur namnen på växter och djur är uppbyggda och vilka regler som gäller får förhoppningsvis svar på alla sina frågor om hur det går till genom att läsa den här avhandlingen. Då avhandlingen blev så omfattande så kände jag mig tvingad att försöka hålla ner beskrivningarna lite. Detta innebar att en del svåra ord inte fick någon förklaring, men de ord jag inte förklarar är av relativt primär struktur så den biologiskt intresserade har med största sannolikhet redan innebörden av orden klar för sig.

Bildhänvisning

Bilder på skallerormarna
http://www.hellemar.se/fotoalbum/skallror/main.htm

Bilder på reptilerna
http://www.hellemar.se/fotoalbum/reptiler/main.htm

Bilder på inhemska reptiler
http://www.hellemar.se/fotoalbum/herps/main.htm

Upphovsrätten till samtliga bilder i avhandlingen tillhör författaren.

Artikel skriven av: Hellemar
Publicerades 2014-09-28
Visningar: 3759st

Kommentarer

Du behöver vara inloggad för att se och skriva kommentarer
Skriv kommentar