Ormkvalster

Ormkvalster

Av Smilla West

Parasitiska kvalster, små plågodjur som förekommer i olika form hos alla djurgrupper, något de flesta som ofta är i närheten av djur förr eller senare kommer att stöta på. Den vanligast förekommande parasiten bland reptiler är ormkvalster (Ophionyssus natricis) och trots namnet går dessa inte endast på ormar utan även på andra reptiler. Ormkvalster är små blodsugande ektoparasiter. Den som har råkat ut för dessa vet hur jobbigt och förvirrande det kan vara med all information som går att få tag i via nätet och hur fel det kan gå om behandling inte utförs rätt. Jag tänkte dela med mig av lite bilder och erfarenheter från när jag oturligt nog fick en invasion av ormkvalster för några år sedan. Det kan vara bra att veta hur det ser ut för den som haft turen att inte stöta på det tidigare.

Dessa parasiter tillhör gruppen spindeldjur och har en livscykel bestående av fem stadier; ägg, larv, protonymph, deutonymph och adult. Äggen är benvita till bruna i tonen och är relativt stora, upp till en millimeter i diameter. Äggen läggs ofta i klungor, ofta i hörn och skrymslen i terrariet. Larverna saknar det bakre benparet och har alltså endast tre par ben. I detta stadie är de små och vita, blanda dock inte ihop kvalsterlarver med harmlösa hoppstjärtar. Larvstadiet varar i drygt 18-24 timmar, därefter övergår kvalstren till protonympher och utvecklar det sista benparet. När de kommit så här långt i utvecklingen kan de ses tydligt för blotta ögat och är redo att börja livnära sig på blod. Efter den första måltiden övergår den ljusa benvita färgen i olika grader av rött. I nästa stadium, deutonymph, äter de inte, men storleken på kroppen har vid det här laget fördubblats och färgen på kroppen har börjat mörkna. I det sista och slutgiltiga stadiet, adult, är parasiterna vuxna och blir inte större. Vid det här stadiet börjar de äta igen och gör sig redo för parning. Honor som ätit sig fulla är mycket mörkt röda till nästan helt svarta i färgen, medans hanar lutar mer åt det gula och mörkbruna hållet. En fulläten hona kan vara över två millimeter i längd.

Det är mycket viktigt att behandla kvalsterangrepp vid upptäckt även om det i naturen är lika vanligt förekommande på reptiler som fästingar är för oss människor. I naturen där ormkvalster finns kommer de och går, men gör ingen större skada. I ett terrarium däremot blir det väldigt många som kan frodas på ett och samma djur, alltså väldigt koncentrerat, vilket kan orsaka djuret anemi. Om inte annat är det ganska otrevligt och plågsamt för djuret att ständigt besväras av parasiter. Dessa parasiter finns inte vilt i svensk natur, det är alltså inget du behöver tänka på om du vill ta in naturmaterial till dina terrarier.

Ju tidigare kvalster upptäcks desto bättre är det. Jag själv la inte märke till kvalstren i ett särskilt tidigt stadie och när jag väl upptäckte problemet hade de redan fått fäste i både väggar och inredning samt börjat föröka sig. När detta väl hänt exploderar de i antal. Dock vet jag när jag fick hem dem eftersom jag en månad innan jag upptäckte att mina djur var smittade behandlat en smittad tigerpyton och varit dum nog att inte duscha direkt när jag kom hem. Men man lär sig av sina misstag. Jag började bli lite fundersam när min kungspytonhona låg i vattenkaret, vilket hon inte brukar göra. Dagen därpå såg jag små svarta prickar krypa på majssnoken. När jag sedan sökte igenom allt kryllade det av dem i alla terrarierna.

Symptom

Ett symptom för ormkvalster är klåda. Om en reptil börjar skrapa sig mycket mot inredningen eller ligger onormalt mycket i vattenskålen kan detta vara tecken på ett angrepp och terrariet/terrarierna bör sökas igenom.

Parasitiska angrepp kan leda till dermatitis, det vill säga en slags inflammation i huden, vilket i sin tur kan bidra till stress, minskad matlust och ökad aggressivitet. Kvalster sätter sig gärna runt ögon, mungipor och under hakan, det är ställen som är bra att kolla vid misstanke om kvalsterangrepp. Sök även igenom vattenkaret eftersom kvalster tenderar att flyta runt i vattnet om reptilen har badat.

Behandling

Det finns mängder av olika behandlingar att ta till, somliga bättre än andra. För den som inte varit i kontakt med dessa parasitiska kvalster tidigare och söker information om vad som kan göras åt problemet kan det som tidigare nämnt bli mycket förvirrande. Alla behandlingar är långt ifrån bra. En del medel är olagliga att använda i Sverige medan det är tillåtet i andra länder. Att det inte är tillåtet i Sverige finns det givetvis en anledning till. Dessa medel är ofta starkt giftiga och därmed skadliga för miljön och den biologiska mångfalden. Dessa medel bör således inte användas. Vid användning av för starka medel eller mixade metoder är det tyvärr inte allt för ovanligt med dödsfall hos reptilerna som behandlas och därför är det viktigt att utföra en planerad och väl avvägd behandling. För bästa resultat bör närmaste någorlunda reptilkunniga veterinär uppsökas. Även om många veterinärkliniker inte är specialiserade på reptiler kan de flesta skriva ut doseringar av behandlande medel för ormkvalster. Ormkvalster kan, precis som fästingar, föra med sig blodburna smittor och endoparasiter så som rundmask (Filariidae sp.) och sepsis (Aeromonas hydrophila septicemia). Om reptiler under kvalsterangrepp uppvisar symptom som avviker från kända symptom för just kvalster bör veterinär åter kontaktas.

Under en period på minst sex veckor bör terrarium, djur och rummet som hyser terrarierna behandlas kontinuerligt. Ormkvalster kan överleva i flera veckor utan värddjur och de kan även ligga vilande i inredningen under lång tid innan de återigen blossar upp. På grund av detta är det viktigt att inte korta ner behandlingen även om inga synliga kvalster finns samt att göra en noggrann behandling för att undvika återfall. Till att börja med måste allt bottenmaterial och all inredning som har skrovlig yta kasseras. Har terrariet en bakgrund på insidan ska även denna bort. Som gömställen kan plastskålar eller plastkrukor användas, Exo Terra grottor och kar går också bra, dock bör det inte finnas för mycket inredning, ett kar och ett gömställe per djur är att rekommendera. Som underlag kan tidningspapper användas med fördel eftersom detta är lätt att byta ut. Tidningar kan även tejpas upp på utsidan av terrariet för att ge insynsskydd, vilket skapar lite mer trygghet för djuren. Textiler som befinner sig i rummet bör tvättas i 90 °C.

Hos veterinär kan du få utskrivet Bimectin (Ivermectin). Detta medel skall blandas med vatten, en milliliter till en liter vatten. (Notera att detta medel är giftigt för sköldpaddor, indigosnokar och skinkar och bör därför inte användas till dessa). De smittade djuren ska tas ut ur terrariet och placeras i Hammarplastlådor eller liknande, var för sig. Där ska de sprejas med Bimectinblandningen och ligga i fem minuter innan avsköljning. Tidningarna skall bytas ut vid varje behandlingstillfälle, även de utanför terrariet. När gamla tidningar är utplockade ska terrariet sprayas med samma lösning som djuren, var noga med hörn och skarvar, skölj eller torka därefter av terrariet med vatten. I väntan på att terrariet torkar upp ska inredningen diskas med samma medel och sköljas av. Efter detta är det dags att lägga in nya tidningar, torka av vattenskål och gömställe innan djuret/djuren kan placeras in igen. Behandlingen upprepas var fjärde dag. Kom ihåg att duscha efter varje behandling, för att vara extra noggrann är det bra att dammsuga och moppa golvet i det rum du befinnit dig i, använd gärna någon permethrinprodukt till golvet var fjortonde dag, dock bör djuren då inte befinna sig i samma rum under de närmsta timmarna efter städning.

Förebyggande

Om du skulle råka få hem kvalster är det alltså ingen katastrof och med rätt behandling kommer det att gå bra. Vem som helst kan ha oturen att få hem kvalster, det har ingenting att göra med att personen i fråga skulle vara en oansvarig djurägare eller dålig med hygienen. Det räcker med att stöta på människor eller djur som varit i kontakt med dessa små parasiter för att få hem smittan. Hur som helst är det inget någon vill ha. Var noga med hygien och smittskydd för att i så stor mån som möjligt förebygga och förhindra eventuell smittspridning mellan såväl era som andras reptiler, det gäller inte bara ektoparasiter, utan även endoparasiter och skadliga bakterier.


Foto: Smilla West

Foto: Smilla West

Foto: Smilla West

Foto: Smilla West

Foto: Smilla West

Foto: Smilla West
Artikel skriven av: Smilla
Publicerades 2014-05-06
Visningar: 9281st

Kommentarer

Du behöver vara inloggad för att se och skriva kommentarer
Skriv kommentar