Boxarnyllet - min första orm

Boxarnyllet - min första orm

Av Peter Martinelle

Den här berättelsen är från tiden runt 1970, minns inte exakt, men jag minns att det var april månad när jag fick telefonsamtalet från Gröndals Zoo. De hade fått in en orm, en stor råttsnok, var jag intresserad? De ville ha 185 kr för ormen.

Under två sommarlov före denna händelse hade jag odlat akvariefisk, zebraciklider, röda ciklider, blå ciklider och mosaikgurami. Jag packade en låda med 25-öringstora yngel i påsar på pakethållaren och cyklade de 25 kilometrarna till Stockholm på lördagmorgnarna för att försöka sälja ynglen till akvarieaffärerna i Stockholms innerstad. Det var inga strålande affärer och jag brukade få 50 öre styck för mina fiskyngel, men till slut hade jag i alla fall fått ihop några hundralappar att bygga ett terrarium och köpa en orm för.

Terrariet hade jag byggt under vintern, lite knepiga mått, men det skulle passa på ett gammalt köksbord jag hittat i soprummet. Terrariet var 120 x 80 x 70 cm och målades blått inuti och orange (!!!) utanpå. Inga skjutglas, utan en frontlucka med fast glas, som öppnades upptill och fälldes neråt. Rätt bra lösning faktiskt om man betänker att den mesta maten till ormen fångade jag själv i egentillverkade fällor med fallucka, sorkar och skogsmöss var det oftast.

Jag tog bussen till Norsborg och därifrån tunnelbanan till Liljeholmen. Därifrån gick jag till Gröndal, en promenad i en lång båge runt östra delen av sjön Trekanten. Väl framme i zooaffären såg jag ett stort torrlagt akvarium vid disken, helt tomt med undantag av ett lager torvmull på botten och en röd diskbalja med vatten. Ormen syntes inte till, så jag antog att han krupit under baljan för att få vara ifred.

Jag betalade och bad att få något att ta ormen i, mina ormpåsar räckte inte till en 2,5 meter lång indisk råttsnok (Ptyas mucosus). Killen i butiken frågade om jag ville ha handskar att ta ormen med, men jag sa nej, en snok behöver jag väl inga handskar till, tyckte jag. Han svarade "nähä" på ett märkligt tvekande släpigt sätt, jag begrep inte varför... då. Jag fick en plastkasse, en sån man brukar få när man köper lite finare kläder. Rektangulär med handtag och blixtlåsförslutning i öppningen. Bortsett från reklamtrycket på påsen, var den genomskinlig.

Jag öppnade locket på akvariet, lyfte undan vattenbaljan och tog den ihopringlade ormen och lade ner den i påsen. Killen bakom disken såg helt chockad ut, men jag fattade ingenting av hans konstiga sätt, så jag sa bara tack och gick iväg mot tunnelbanan. Min påse kunde ha väckt stor uppmärksamhet, men inte många såg vad jag hade trots att påsen var till största delen genomskinlig. Det var inte direkt någon värme i mitten av april, så ormen var mest stilla. Dessutom var den lite ljust gråbrunmelerad i färgen, ganska lik en plastorm med andra ord.

När jag kom hem med ormen lade jag ner den i ett mindre terrarium först för att värma upp honom lite med en gammaldags koltrådslampa. Under tiden fixade jag inredningen med grenverk, gömsle och vattenbalja i terrariet han skulle få. Efter någon timme var det klart och jag lyfte locket av de mindre terrariet, som stod på golvet. Ormen kom upp som skjuten ur en kanon rakt mot mitt ansikte, jag hann parera så han missade precis. På med locket igen. Han blåste upp sig och blåste ut luft med ett morrande vibrato, han lät nästan som en brummande elefanttjur.

Hmm, nu förstod jag varför killen i butiken frågat om jag ville ha handskar och varför han sett så chockerad ut när jag bara kunde lyfta ormen som om den vore vilken som helst av de allra trevligaste majsormar som finns. Han hade sett den här råttsnokens rätta natur, det hade inte jag... förrän nu! Jaha, på med handskar och öppna på nytt, han flög upp som en hårt spänd fjäder, men nu var jag beredd och grep tag om halsen på honom. Direkt hade jag hela ormens längd ringlad runt armen. Han gapade, väste och mäskade, det luktade förfärligt illa. Tur att jag hade mångårig erfarenhet av ilskna svenska ormar, annars hade intresset säkert dött där och då.

Jag fick in ormen i terrariet och till ljudet av tre - fyra dunsar efter utfall mot rutan, stängde jag luckan. Det här var inte vad jag väntat mig, detta var uppenbarligen en orm vildfångad som redan vuxen, sannolikt som föda till någon av det fåtal kungskobror som fanns lite varstans, till exempel på Stockholms Terrarium på Wasagatan i Stockholm. Idén att välja en sån här orm som förstaorm hade jag fått i en av Jan Lindblads tidigare böcker, där han på en bild sitter med en Ptyas mucosus på skrivbordet, hur snäll som helst. Men det här exemplaret jag fått tag på var ormarnas svar på Beelsebub själv. Han var så aggressiv att han attackerade sin egen skugga på terrarieväggarna, vilket resulterade i att han hade valkar på nosen, ett riktigt boxarnylle.

Så småningom fick jag tag i ytterligare en vuxen Ptyas mucosus, en med helt annorlunda temperament, hur snäll som helst. Jag hoppades att den skulle vara en hona och provade att släppa ihop dem, men den nya ormen blev angripen på samma sätt som allt annat, så jag var tvungen att rädda den från satan med boxarnyllet. Ett par dråpliga händelser runt den här aggressiva rackaren hände. Jag hade vid ett tillfälle fyllt terrariet med björkris så att det var helt fyllt med ett snårliknande innehåll. Min tanke var, med tanke på hur snabb och aggressiv han var, att kolla hur han skulle bete sig i den miljön om jag släppte in en skogsmus.

Detta är mer än 40 år sedan och jag hade inte så mycket erfarenhet, så jag matade min råttsnok med levande sorkar och skogsmöss. Ytterst få ormägare på den tiden, om ens någon, matade ormar med döda bytesdjur. Min indiska råttsnok var så ofattbart våldsam i sin attack att musen dödades direkt i hugget lika effektivt som när man slår en mus i skallen med ett hammarskaft. Nåväl, jag släppte in en skogsmus och ormen uppfattade musen direkt och tog upp jakten. En skogsmus, för er som inte har sett dem i aktion, är fruktansvärt snabb på liten yta och hoppar fantastiskt, en känguru skulle bli grön av avund.

Ormen jagade musen i exakt samma spår musen tog i det täta snåret, men vann hela tiden på musen tills den efter kanske fem - tio sekunder var ifatt och i samma ögonblick var musen död. Om musen försökte hoppa i ett desperat försök att lura ormen, tog råttsnoken musen på volley. Ormen var sanslöst våldsam och effektiv och ingen sork eller skogsmus klarade sig mer än tio sekunder i terrariet, oftast tog det bara en eller två sekunder.

Jag hade en kompis, Mats, som var totalt ointresserad av reptiler, men ändå ganska fascinerad av min råttsnok. En gång satt vi och snackade på sängkanten mitt emot terrariet, när Mats fick för sig att på knä, närma sig terrariet för att kolla in ormen lite mer noga. Med näsan bara tio - tjugo cm från rutan satt han på knä och tittade på ormen. Råttsnoken gick upp i en jättestor S-formad attackställning med blicken fixerad på Mats ögon. Jag trodde att även icke djurintresserade människor skulle förstå ett sådant kroppsspråk, men icke, Mats satt lugnt kvar. Schmack!, det smällde rejält i rutan och Mats blev så överrumplad så att han kastade sig bakåt med sådan kraft att han slog huvudet i motsatt vägg tre meter från terrariet.

Men vad fan, sa jag, såg du inte vad som höll på att ske, att ormen gjorde sig beredd till attack? Nä sa Mats, "jag trodde att den bara rörde sig lite slött på måfå liksom". Efter några år sålde jag mina råttsnokar, men många år senare fick jag anledning att prata om mitt boxarnylle till råttsnok igen. Jag blev blind 1985 och hamnade på Karolinska sjukhusets ögonkirurgiska avdelning. Där träffade jag Jan Lindblad. Jag såg honom inte och jag tror inte att han såg mig, men jag kände igen hans röst direkt och gick för att prata med honom.

Jag presenterade mig och berättade att jag läst alla hans böcker och sett alla TV-filmer. Sedan berättade jag om mitt reptilintresse och hur jag inspirerats av bilden i hans bok, där han sitter vid skrivbordet med en Ptyas mucosus, och att jag köpt en likadan, som visade sig vara det elakaste i ormväg man kan föreställa sig. Han skrattade gott åt min berättelse och så sa han att den där råttsnoken han haft valde han ut bland många för att få den med mildaste temperamentet. Vi satt och pratade om ditt och datt i reptilväg och om andra djur en lång stund, ända tills det ropades till mat. Jag såg (hörde) honom aldrig mer och mindre än två år senare var han död.

Vad det blev av mina råttsnokar sedan jag sålt dem vet jag inte. Bara att minst en annan person fått uppleva något av det mest aggressiva i ormväg jag har stött på. Han var min första köpta orm, jag har haft hundratals ormar sedan dess, men ingen i närheten så aggressiv som boxarnyllet.

Artikel skriven av: peter54
Publicerades 2013-11-11
Visningar: 2591st

Kommentarer

Du behöver vara inloggad för att se och skriva kommentarer
Skriv kommentar