Vårbad efter snok

Vårbad efter snok

Av Peter Martinelle

Här kommer ännu en smågalen historia plockad direkt ur min verklighet för drygt 40 år sedan.

En solig dag i mitten av april 1972, var jag ute för att leta nyvakna snokar. Jag kände till en övervintringslokal på en sluttning mot söder vid Bornsjön mellan Stockholm och Södertälje och jag hade tagit mig dit per cykel. Det visade sig att jag var sent ute. Våren hade varit varm och hålan var redan tom på övervintrande ormar. Jag hade med mig mitt blåsrör, inget ärtrör, utan ett riktigt blåsrör, 130 cm långt, sömlöst aluminiumrör med en inre ø av 13 mm, vaxat och polerat lopp och försedd med rejäl munkopp. Jag sköt pilar som jag tillverkade själv av trasiga bågskyttepilar. En rak cedersticka, 15 cm lång med 5 cm lång spets av ø 0,5 mm rak pianotråd och en kon baktill av cellplast. Det finns inget "kroppsdrivet" närhållsvapen med bättre precision än blåsrör och jag brukade pricka leksaksgubbar av plast på 10 meter.

Just den här dagen hade jag tagit med mig blåsröret för att utföra ett slags experiment. I Bornsjön fanns nämligen spegelkarp, en del var riktiga monster på uppåt 7-8 kg. På våren gick de upp över sandbottnarna nära stranden i det solvärmda grunda strandvattnet och där hade jag sett dem. Ibland gick de så grunt att ryggen stack upp över vattenytan. Nu hade jag fått för mig att jag skulle prova att skjuta en fisk med blåsröret. Det skulle gå till så att jag tillverkade tunga pilar av tretums spik, dyckert, som jag bankade ut framändan på och filade en hullingförsedd spets. Jag borrade ett litet hål baktill i spiken som jag sedan trädde en fiskelina i. Linan var också fäst i framändan på blåsröret och jag var följaktligen tvungen att ladda pilen som på en medeltida musköt, från mynningen. Tanken var att jag skulle använda mig av de stora pilträd som växte ut över vattnet för att få skott på fiskarna rakt uppifrån. Jag tänkte att man kunde utnyttja dragningskraften och skjuta en tung pil nedåt, som annars knappast skulle gå att skjuta mer än ett par meter, och få pilen att fastna ordentligt i fiskens rygg.

Experimentet tog sin början, jag hade klättrat långt ut över vattnet på en av de grövsta grenarna i ett stort pilträd. Jag såg flera karpar längre ut, men ingen ville komma in under träden. När jag legat där på mage en halvtimme kom det äntligen en stor karp simmande mycket sakta rakt under mig. Den var så stor att ryggen var ovanför vattenytan och jag blåste min högteknologiska skapelse mot fisken. Det gick inte bra alls, fiskelinan var för stel och fick pilen att kantra i luften så att pilen landade på sida på fisken. Karpen sprätte till i ett våldsamt plask när den främmande tingesten träffade dess rygg. Under följande timme försökte jag ytterligare två-tre gånger, men det ville sig inte. Tydligen måste man använda en bomullslina istället tänkte jag, men om den hamnar i vattnet så blir den ju blöt och tung, då går det ju inte att skjuta.

Medan jag låg där och kikade ner på vattnet från min trädgren, spekulerande i hur jag skulle kunna utveckla min uppfinning, kom plötsligt en stor snok simmande tio meter bort. Wow vilken jättesnok, den största jag någonsin sett, den måste vara långt över metern och grov på mitten som en normaltjock banan. Den där kan jag bara inte missa, jag måste ta den tänkte jag. När den var rakt under trädet jag befann mig i, släppte jag mig från trädgrenen fyra meter handlöst rakt ner i det 10-gradiga vattnet och vevade vilt i det halvmeterdjupa vattnet med båda händerna för att få tag på snoken. Jag fick den - tillsammans med en bunt halvrutten vass hade jag svansen i vänster hand och sökte febrilt efter framkroppen för att inte tappa taget. Ormen vred sig runt sin egen axel och när jag fick syn på huvudet var gapet öppet, stort var det. Inte sedan jag var liten och bodde på en gård utanför Kungsör, hade jag sett en snok med en sådan skalle. Då hade vi gott om stora snokar som la sina ägg i vår dyngstack bakom ladugården. Jag tog tag om halsen och snoken försökte bita mig, men kom inte åt eftersom jag höll om halsen nära huvudet. Jag kunde se att detta var en gammal rackare, hona förstås, hannar blir sällan över 70 cm och de är alltid ganska smala. Jag tog fram min ormpåse som jag alltid hade med mig. Det var en påse som tidigare tjänat sin ägare som kulpåse, men som nu befordrats till förste ormpåse, min bästa.

Jag knöt om påsen med en läderrem och gick efter cykeln. Nu först insåg jag att jag var tämligen kall efter badet i det iskalla vattnet och jag började fundera över om jag skulle cykla de sju-åtta kilometrarna hem eller om jag skulle tända en brasa. Tändstickorna låg i bröstfickan på jeansjackan och den var förvisso dyngsur, men stickorna var torra i sin filmburk. Jag beslöt att göra upp en eld för att värma mig och försöka torka kläderna lite. När jag satt där vid elden kom två personer cyklande på samma skogsstig som jag tagit mig dit på. Det visade sig vara två före detta skolkompisar och de skulle förstås förevisas. Jag drog upp den stora ormen ur påsen och de ryggade båda förskräckta tillbaka, -"ta bort den" skrek den ene. -"vad ska du med den där till?", frågade den andre och jag förklarade mitt äventyr, men de var inte särskilt imponerade av mitt upptåg. Mumlande cyklade de vidare och jag hörde ord som "knäppskalle", "galning" och diverse andra mindre smickrande tillmälen när de försvann.

Snoken hade jag sedan i ett stort torrlagt akvarium. Ett par gånger i veckan, ibland oftare, fick hon en hel färsk håvfångad mört eller lake i lagom storlek. Hon var stor, 112 cm och i början av juni la hon 32 ägg. Jag cyklade tillbaka med snokhonan och släppte den precis där jag fångat henne. Äggen kläcktes allihopa och jag släppte nästan alla på stranden vid Bornsjön. Jag tog med fyra småsnokar för att visa kompisarna i Hammerdal i Jämtland. Mina kompisar där tyckte att det var helkuI och hjälpte mig att fånga mat åt dem varje dag. De hade aldrig sett en snok - av förklarliga skäl. I början fick de grodyngel som jag släppte ner i en vattenskål, senare blev det smågrodor och småfisk. Snokungarna var oerhört alerta och uppfattade direkt om det fanns något i vattnet.

Tanken var att jag skulle stanna i Hammerdal en månad över semestern, men nu blev det istället så att jag blev kvar där över vintern. Jag hamnade i ett dilemma hur jag skulle göra med de fyra småsnokarna. Jag tvivlade på att jag skulle klara av att föda dem under den jämtländska vintern och övervintring hade jag ännu ingen kunskap om. De hade växt på sig bra och i slutet av sommaren släppte jag dem nära en plats där jag sett huggorm vid Fyrsjöns strand utanför Hammerdal, cirka 30 mil ovanför snokens kända nordgräns. Jag tänkte att huggormen jag sett där mäste ha en övervintringsplats.

Under ett möte året efter, träffade jag ett par fältbiologer som ivrigt rapporterade om ett otroligt fynd av snok så långt norrut som vid Fyrsjön i Jämtland - nu skulle kartan ritas om minsann. Jag sa inget, utan lät dem hållas i sin extatiska stämningsfullhet. Jag visste förstås att det inte är speciellt vettigt att göra så som jag gjorde, men jag hade ingen möjlighet att åka de 70 milen söderut för att släppa ut snokarna, så jag släppte dem där jag befann mig. De klarar sig säkert om de bara hittar en övervintringslokal och uppenbarligen hade åtminstone en av snokarna lyckats med det, men de kan inte föröka sig såpass långt norrut. Snart insåg fältbiologerna att det måste handla om människoförflyttad snok man observerat.

Fotnot: Detta skedde i så kallat "ungdomligt oförstånd", jag skulle förstås aldrig göra något sånt idag.

Artikel skriven av: peter54
Publicerades 2013-10-23
Visningar: 1898st

Kommentarer

Du behöver vara inloggad för att se och skriva kommentarer
Skriv kommentar