Du som läser detta och kanske upprörs över delar av berättelsen, bör ha i åtanke att detta är händelser som skedde under första halvan av 1970-talet. Hobbyn har utvecklats mycket sedan dess.

Rörlig puff

Jag hade fem puffaddrar (Bitis arietans), varav två var veritabla monster, en strax över 8 kg och den andra runt 6 kg. Den största var en riktig skönhet från Sydafrika, svart, knallgul, vit och nougatbrun, med en skalle stor som min handflata. Hon var min "soptunna", som tog allt som mina mindre boider och andra djur inte åt upp.

Hursomhelst, det var inte jättarna det handlade om nu, utan honan i det mindre paret. En gång när jag givit småpuffaddrarna ett antal möss, fick honan in lite torv i munnen och det blev en liten infektion i höger huggtands slemhinna. Från en veterinär fick jag ett antibiotikum i pulverform som förvarades i en mjuk plastflaska med puderlock. Man skulle helt enkelt öppna munnen på ormen och "puffa" pulver på det infekterade stället.

Jag trodde att jag skulle kunna behandla ormen själv, eftersom den inte var mer än kanske 60 cm lång och inte tjockare än handleden. Jag lyfte ut puffaddern på golvet med en ormkrok och låste huvudet med en grund bågformig låskäpp som jag konstruerat själv för ändamålet efter tips från andra som var vana att plocka med stora viperider.

"So far so good". Det gick bra att få grepp bakom skallen och lyfta med vänster hand. Med högra handen stoppade jag in ormkroppen mellan midjan och underarmen och grep tag i den lilla plastflaskan. Då ser jag hur den lilla rackaren börjar flytta överkäken i sidled åt höger, sakta, sakta utan att påverka underkäken som var kvar i sitt ursprungsläge rakt framåt.

Som i "slow motion" lyfte hon upp överkäken så att den högra huggtanden frilades - här var det bråttom, högst en cm kvar till mina fingrar. Jag puffade till med antibiotikaflaskan nästan på reflex och då kom hon av sig tillräckligt många sekunder för att jag skulle hinna lägga ner henne på golvet, placera låskäppen över nacken igen och släppa taget! - jävlar, det där funkade inte alls.

Jag hade ingen aning om att hon skulle förmå att röra överkäken separat på det sättet. Nu är jag ju ingen sån där galen ormplockare som de på Discovery Channel, jag har ju liksom ingen rutin, men det ser ju så lätt ut att hålla när man väl har fått grepp. Jag gjorde inget nytt försök, utan satt på mig ett par långskaftade tjocka älghudshandskar, såna man har när man hanterar bitska rävar och minkar och då gick det mycket bättre för med älghudshandskarna var det inga problem med en puff såpass liten, men jag skulle förstås aldrig testa det på större individer.

Jag är helt införstådd med ormars fantastiska förmåga att röra sina käkar, men detta var sidoförflyttning i mycket större utsträckning än vad jag förväntat eftersom jag hade fingrarna bakom skallen för att låsa käkarna. Att puffar och andra viperider liksom "vandrar" med gifttänderna en sida i taget för att dra bytet in i munnen och vidare ner i svalget känner jag till, det har jag förstås bevittnat många gånger, men detta var långt utöver det. Hon hade nära 90° vinkel mellan över- och underkäken i sidled innan jag hann avbryta.

Klättrare!

Jag kan berätta en annan kul grej med mina puffar. Den röda stora honan jag hade som bara var lite mindre än den största, bytte jag till mig mot nyfödda regnbågar av en kille på Skansen. De var två från början, men den ena dog snabbt efter första matningen. Det visade sig att den saknade analöppning. Nåväl, jag hade den lille puffen i ett ganska stort terrarium med häftig miljö i, massor av fetbladsväxter och andra succulenter, en skalle från en herefordkalv och lite annat terrariegodis.

En dag upptäckte jag något som liknade traktorspår på rutan, för högt upp för att den 20 cm långa lillpuffen skulle nå. Jag beslöt att sätta mig på vakt vid terrariet och efter 4 timmar, kl 02 på natten fick jag förklaringen - den lille rackaren klättrade på glaset ungefär en och en halv gång sin kroppslängd innan hon ramlade ner igen. Det var minst tio cm från svansspetsen till botten innan hon föll. Hon liksom plattade ut buken så att hon blev bred och smetade kroppen snortajt mot rutan. Helt otroligt, jag hade aldrig trott på det om jag inte sett det med egna ögon

Vitaminsprutan

Jag hade en annan gång ett problem med min största puffadder när hon behövde få en B-vitamininjektion. Jag försökte först snara henne runt halsen med en bred skinnrem för att låsa huvudet, så att en medhjälpare skulle kunna ge injektionen baktill, men det funkade inte alls. Hon var för stark och riskerade att skada sig själv i kampen för att komma loss och det blev dessutom livsfarligt för oss när jag tvingades släppa remmen.

Andra försöket genomfördes med hjälp av ett ø 12 cm plaströr. Nu var hos såpass grov att bara högst en halvmeter av ormen gick in i röret, så jag sågade av det såpass kort så att hon såg ut, vilket gjorde risken att hon skulle kämpa bakåt mindre. Sedan jag fått in henne i röret, gav min medhjälpare sprutan på ryggen där det gick att lyfta huden. Nu kunde man passa på att verkligen känna på en riktigt stor puffadder, det är en häftig känsla. Fjällen är såpass stora att man kan känna att de har en yta liknande sammet. Den ytan och att fjällen dessutom är lätt konkava, för med sig att daggdropparna blir kvar så att ormen kan få vatten när det råder torka.

Denna sydafrikanska "Big Mama" var som sagt min soptunna. Hon tog rubbet som de andra ormarna lämnade och hon gjorde det som en konstutövning. Jag hade henne i ett terrarium av äldre modell med öppningsbart lock istället för skjutglas och jag brukade glipa lite på locket när jag skulle ge henne någon död mus eller råtta. Jag la musen/råttan på terrariets kant och petade till den så att den föll intill puffadderhonans huvud. Hon gjorde en blixtrande snabb sidorörelse och tog alltid musen/råttan innan den hann nå botten bara någon cm ovanför markytan.

"Lillhanen"

Den lilla puffadderhonan som jag var nära att bli "stucken" av när jag höll henne bakom huvudet, köpte jag tillsammans med en hanne från en kille i Göteborg. De skulle vara ett vuxet reproducerande par, men jag blev tämligen besviken när jag såg de små, bleka ynkedomarna, åtminstone i jämförelse med tjockisarna jag hade sedan tidigare.

Vid första matningen av hannen, det var en halvstor råtta, kanske 150-200 gram, insåg jag att råttan inte skulle dö efter hugget. Den vinglade lite, men var inte dödligt giftpåverkad. Puffen högg inte igen, det gör de sällan, en stämpling ska räcka. Då och då knallade råttan rakt över skallen på puffaddern, som kröp ihop av obehaget.

Detta var nytt för mig - en puffadder som inte har mer giftpotential än så. Jag skickade in råttan till en av storpuffarna som stämplade den igen varpå den nästan dog innan jag hann få tillbaka den i hannens terrarium. Han såg överlycklig ut när råttan var död och han kunde börja äta. Samma sak upprepades vid varenda matning, en mus kunde han döda, men inte en råtta. Jag beslöt att absolut inte avla på den hannen, jag gav bort den tillsammans med den hona han kom tillsammans med. Gissar att de var inavlade i flera led och därför saknade de flesta typiska puffadderdragen. De var ljusgrå med svaga mönster i brungrå nyans, totalt olika mina andra som var starkt färgade mer än fyra gånger så tunga och dubbelt så långa.

Så småningom, någon gång i början av 80-talet, slutade jag med giftormar och jag sålde iväg allihop. Tyvärr minns jag inte idag vem som köpte vad av mig, så jag har inga spår efter djuren.

Artikel skriven av: peter54
Publicerades 2013-08-05
Visningar: 4231st