Torvluddsdjävulen

Torvluddsdjävulen

Av Peter Martinelle

Det var en helsikes het sommardag någon gång i juli månad 1978. Jag skulle rengöra mitt stora pytonterrarium som just då beboddes av ett par tigerpyton på 3,5 m och en något längre men smalare nätpyton.

Denna nätpyton hade jag fått till skänks ett par år tidigare av en zoohandlare. Ormen hade varit på rymmen i hans butik i ett år.
Den hade levt av undulater och dvärgpapegojor, inte något vidare fett bytesval, så hon var smal som en råttsnok, dryga två meter lång när jag fick henne.
Ilsk som bara den var hon också, speciellt den morgon hon infångades efter att ha gått in i en papegojbur och tagit en grå jako. Ormen blev såpass tjock av det målet att den inte kom ut igenom burgallret igen.

Nåväl, det var fruktansvärt hett den där julidagen sommaren 1978. Min nätpyton var fortfarande småsint och när man jobbade i terrariet brukade hon klättra så högt det gick i grenverket och sedan hänga där och "blindhugga" mig i skallen med stängd mun.
Det kunde bli riktiga snytingar så att jag såg stjärnor. Jag upptäckte att om jag tog ut ormen istället och hängde den över axlarna så höll hon sig lugn.

Jag hade bara kortbyxor på mig när jag stod där och öste ner gammal torv i stora svarta plastsäckar med den långa ormen över axlarna.
Torven dammade och dammet fastnade i svetten på kroppen, det fick mig att se lite varulvaktig ut.

Jag hade snackat med en kompis tidigare och han hade lovat att komma och hjälpa mig med att bära ner säckarna till soprummet, så när det ringde på dörren tänkte jag inte på att det kunde vara någon annan än han.
Jag gick och öppnade med min nära fyra meter långa nätpyton över axlarna och brun "torvludd" över hela kroppen...

När dörren gick upp såg jag två kvinnor stå där i trappuppgången, en ung tjej, kanske 20 och en lite äldre, de var Jehovas Vittnen och i händerna hade de varsin ordentlig trave tidningar, Vakttornet eller vad den heter. Det såg ut i ansiktet på dem som om de träffat på djävulen själv. För första gången i livet fann jag mig sådär som man annars aldrig gör när det bjuds en chans, så jag sa -"välkommen till paradiset, får jag bjuda på ett äpple?" De båda kvinnornas tefatstora ögon blev om möjligt ännu större innan de kvickt vände på klackarna och rusade illtjutande nerför trapporna det fortaste damskor kan bära. Sina tidskrifter tappade de i trapporna och det rann tidningar i en långsam ström nerför trapporna.

Min kompis mötte dem i porten och han förstod genast vad som hade hänt. När han kom upp till min lägenhet på tredje våningen sa han -"vad sa du till dem egentligen?" Gissa om han höll på att skratta sig fördärvad när jag berättade vad jag sagt!

Artikel skriven av: peter54
Publicerades 2013-07-29
Visningar: 2677st

Kommentarer

Du behöver vara inloggad för att se och skriva kommentarer
Skriv kommentar