Sri Lanka - del 2 av 3

Sri Lanka - del 2 av 3

Av Anders Larsson

Detta är andra delen och fortsättningen på vår resa till Sri Lanka. Läs del 1 här.

Runakanda

Vi hade åkt från Yala och var nu äntligen framme i Runakanda och Runakanda Rainforest Conservation Center som låg en bit upp i skogen, utan möjlighet till kontakt med omvärlden. Detta är en plats där Chanaka och hans kollegor bland annat utbildar barn och ungdomar om djur och natur. Eftersom klockan redan var mycket och vi åkt länge, så tog vi det lugnt under kvällen och gick bara omkring i området där vi hittade en liten “Kangaroo lizard” (Otocryptis wiegmanni). 

Inne i vårat rum kröp det omkring en hel del geckos, vilket såklart bara var positivt! En bit bort ifrån huset hade de nyligen byggt en liten badbassäng på några kubik med färskt bergsvatten där man kunde doppa sig.

Efter att vi sovit en natt berättade Chanaka om de olika platserna som han planerat att vi skulle besöka. Det var 3 olika områden.

  1. Ett område med en smalare cementerad väg som vi kunde gå på. Där skulle vi ha en tuk tuk med oss som kunde bära på vår utrustning och som skydd för om det började regna.
  2. Ett område med tät regnskog där man fick korsa en djupare flod.
  3. Ett område vi skulle åka till med jeep på en mer svårframkomlig väg.

Vi bestämde oss att besöka plats #2 dagtid, då detta var den svåraste delen då man var tvungen att vada genom en flod. Eftersom det var lite djupare än jag trott, så blev stövlarna snabbt fyllda med vatten. När vi gått över floden fick vi dessutom smörja in benen med citronella-olja för att blodiglar inte skulle klättra upp på oss. Blodiglarna var Fridas största skräck på hela resan, så hon var glad över att det fanns något för att motverka dessa små djur.

Citronella-oljan fungerade bra, men vi såg ofta blodiglar försöka krypa upp längst med stövlarna. Så fort de nuddade benen som var insmorda i oljan, vände de dock snabbt och kröp ner till marken igen.

I skogen på andra sidan av floden hittade vi några Kangaroo lizards (Otocryptis wiegmanni) och grodarten Indosylvirana temporalis.

Det var svettigt att vandra runt i regnskogen, och på vägen tillbaka passade vi därför på att ta ett dopp i floden. Det var väldigt skönt med tanke på hur varma vi var.

1000164_1000002_agnyseglnrtazutrmyug.jpg
Otocryptis wiegmanni
1000164_1000002_uvodcbvkuszvowhqaduh.jpg
Indosylvirana temporalis

 

1000164_1000002_wfvvqlzfzmcnxtvtmoam.jpg
Frida och Anders fotar en I.temporalis

 

 

Kvällsvandring - Cementerad väg

När det hade blivit mörkt bestämde vi oss för att åka iväg till första platsen, alltså den cementerade vägen med en tuk tuk. 

Det skulle visa sig att det inte var helt dumt med en tuk tuk en bit bort, då det kom en ordentlig regnskur under kvällen. 

Det första djuret vi såg längs med vägen var en större fågelspindel, en Poecilotheria ornata. 

Eftersom man inte ser spindlar eller andra typer av kryp i denna storlek i det vilda i Sverige, kändes det konstigt att se detta djur “löst” krypandes i naturen.

Frida hittade kvällens första orm, en Trimeresurus trigonocephalus som sakta ringlade omkring bland växtligheten. Den gick att fota in situ (alltså på plats), utan att vi behövde störa den. 

 

1000164_1000002_mbnseklcebzylkftypiy.jpg
Trimeresurus trigonocephalus

 

1000164_1000002_gskvksxxvqeimoodmlxw.jpg
Poecilotheria ornata

 

Förmodligen var den på jakt efter någon groda att äta, vilket det också fanns gott om i området. Det var riktigt svårt att hålla isär vilka arter av grodor som vi såg, då det finns många arter i släktet Pseudophilautus i Sri Lanka. Några arter av grodor var lättare att särskilja, exempelvis den långnosade grodan (Taruga longinasus), vilket kanske inte är så svårt att förstå med tanke på deras namn. Det finns däremot 3 st olika arter av långnosade grodor i Sri Lanka, men i detta området var just longinasus den enda som fanns.

Då jag var i extas över alla grodor, ödlor och ormar vi såg, så tänkte jag inte så mycket på de blodiglar som kröp omkring på vägen. Vi använde skydd på våra skor och igel-strumpor, så där kom de inte upp. Däremot så satte jag ibland ner armbågarna på marken när jag fotade vissa mindre grodor, vilket såklart några blodiglar tog tillvara på och kröp upp och satte sig på min arm. 

Man kände sig lite mesig med allt skydd mot blodiglarna, med tanke på att Chanaka och hans vän gick med flip-flops och säkerligen fick en hel del iglar krypandes på fötterna, även om de hade lagt på citronella-olja som skydd.

En av de större ödlorna i Sri Lanka, om man bortser från de dagaktiva varanerna, är “hump-nosed lizard” (Lyriocephalus scutatus). Trots deras storlek och färg så var de ändå rätt svåra att se när de satt på någon trädstam bland det gröna buskaget. Vi hittade en större hona, som såg ut att bära på ägg sittandes på en gren.

 

1000164_1000002_uukeicipreeqetkpigzw.jpg
Pseudophilautus abundus
1000164_1000002_nmpuvwnzlcehltnvwylq.jpg
Taruga longinasus
1000164_1000002_jsajlczwgcffnhafhznm.jpg
Lyriocephalus scutatus

 

Efter att det mörknat ordentligt så hörde vi ett ljust pipande skrik bland trädkronorna. En Loris (Loris tardigradus) satt där högt upp och tittade ner mot oss. Vi fick dessvärre ingen bild, då den snabbt gömde sig och var så pass långt bort att blixten på kameran inte hade gett någon effekt. 

Eftersom det är mörkt ser man dessutom inte mer än ett par stora reflekterande ögon när man lyser med sin ficklampa.

Kvällens andra orm bestod av en långnosad pisksnok (Ahaetulla nasuta), en grod- och ödleätande orm med väldigt karaktäristiskt utseende. Det som kanske sticker ut mest är dess horisontella och avlånga pupiller som ger en bra syn när de är på jakt efter föda. De rör sig förhållandevis långsamt och förlitar sig istället på sitt kamouflage när de smyger sig på ett byte. Deras fjäll är gröna, men känner de sig hotade så spänner de upp kroppen, och kan visa ett schackrutigt mönster mellan fjällen för att försöka förvirra och skrämma bort potentiella rovdjur. Huvudet är kantigt och avsmalnar till en spetsig nos.

Den tredje och sista ormen för kvällen var en kattsnok (Boiga sp.) som vi dessvärre enbart såg på långt avstånd, då den klättrade omkring högt upp bland trädkronorna och slank iväg snabbt. 

1000164_1000002_ztbkavyzeayfggqlbsig.jpg
Långnosad pisksnok, Ahaetulla nasuta

 

1000164_1000002_pazvybnqvbprdtwodxol.jpg
Pseudophilautus sordidus
1000164_1000002_vpssgrhuciyzgkwgpres.jpg
Svartvårtepadda, Duttaphrynus melanostictus
1000164_1000002_yfuledtudhlrqcbtnycp.jpg
Calotes liolepis

 

Tillbaka på centret för att sova hittade vi en svartvårtepadda (Duttaphrynus melanostictus) sittandes en bit utanför dörren. Vi tog några bilder innan vi gick till sängs.

Sömnen dröjde dock, tack vare ett surrande ljud vi inte förstod vad det kom ifrån. En stor skalbagge flög omkring i sovrummet och studsade mot väggarna. Frida gömde sig under täcket, men skalbagge riktade ändå kursen mot hennes hår. Hon utbrister ett dovt skrik ifrån under täcket och smäller iväg skalbaggen mot mig och jag råkar då lägga armen och min vikt på insekten så jag hör ett kras mot lakanet. Jag slänger sedan ned skalbaggen på golvet och ser hur den klättrar iväg helt oberörd över händelsen. Det verkade med andra ord som att vi blev mer skärrade än skalbaggen!

 

Kvällsvandring - Bredare väg

En ny dag, med massor av regn och en massa dimma som lagt sig över regnskogen. Det växlade mellan regn och solsken under dagen vilket gjorde att både värmen och luftfuktigheten var väldigt hög. Närmare kvällen, när regnet lagt sig åkte vi ut med jeep längs en bredare men ändå svårframkomlig väg. Det var jag, Frida, Chanaka samt 3 andra från centret.

Väl på plats hoppade vi ur bilen och började kika efter grodor och reptiler i växtligheten längs med vägen. Vi hittade snabbt ett flertal arter vi inte sett tidigare. Vid ett lite mindre vattenfall satt det en välkamouflerad groda på en sten nära det forsande vattnet. Denna groda, “Sri lankan rock frog” (Nannophrys ceylonensis), lever nära strömt vatten där den gömmer sig i skrevor och håligheter bland stenarna. Detta har gjort att den har ett relativt “platt” utseende för att den dels ska kunna ta sig in bland skrevorna, men även för att kunna få bra fäste när den kryper omkring på de hala stenarna utan att dras med i det strömmande vattnet. Det är imponerande hur de olika arterna anpassat sig!

Efter att Frida briljerat tidigare dagar med att hitta ormar, så hittade jag äntligen en själv; en “Sri lankan wolf snake” (Lycodon carinatus). Det gäller att vara extra försiktig med denna endemiska orm, då den är lätt att blanda ihop med den betydligt farligare kraiten som har ett snarlikt utseende men ett giftigt bett.

1000164_1000002_bgephtmtnfqakwffoyyb.jpg
Lycodon carinatus

 

1000164_1000002_fykmpgpgttkygucikftl.jpg
Calotes calotes
1000164_1000002_giwrzougoxybklwybxls.jpg
Pseudophilautus auratus

 

När vi herpat vidare en stund tog vi sedan en paus och fyllde på med energi i form av mackor och té. Frida satt på helspänn och spejade efter blodiglar på marken. Det är helt klart mycket blodiglar i Sri Lanka, men samtidigt varierar det kraftigt beroende på miljön. Blodiglarna försöker hålla sig bland den lövtäckta marken eller kryper fram på stigar och vägar när det regnat. När det blir mer sandig mark verkar de däremot hålla sig borta, för att inte riskera att torka ut.

Efter pausen gick vi till bilen för att åka vidare en liten bit och stannade vid en vattenpöl. I denna satt det ett par grodarter vi sett tidigare, men inte fått så bra bilder på.

På en gren lite längre bort satt ytterligare en Lyriocephalus scutatus. Ödlan var alldeles sandig, och precis nedanför var det en nygrävd håla. Det var en hona, som förmodligen strax innan hade grävt ner sina ägg. Det var riktigt häftigt!

Väl inne i jeepen igen lyckades Chanaka (medan han körde) se en halv centimeter tjock orm liggandes högt uppe på ett blad i ett träd. Snacka om syn som en hök! Det var en Boulenger’s bronzeback (Dendrelaphis bifrenalis), vilket var den 10:e ormarten vi hittills hade sett under resan!

 

1000164_1000002_kamyqtmhdokhxuwatgas.jpg
Hona av Lyriocephalus scutatus
1000164_1000002_wtaypelfsdqwmbnluswn.jpg
Håla grävd av honan

 

1000164_1000002_tmsykkuytpxzjdqhvdec.jpg
Dendrelaphis bifrenalis
1000164_1000002_yecqdiqmlrmlfruojzaw.jpg
Euphlyctis hexadactylus

 

På sista stoppet med bilen stannade vi vid en väg och gick lite djupare in i skogen längs en stig. Här tyckte Frida det var ganska jobbigt med alla blodiglar, och tråkigt nog hittade vi inte så mycket nya arter utan enbart några sovande “kangaroo lizards” hängandes här och där.

Vi var inte tillbaka till centret förrän vid 5-tiden på natten. Vi somnade snabbt efter att jag tagit bort en blodigel som jag återigen lyckats få på min arm. 

Efter att vi fått lite sömn bestämde vi oss för att ta en lugn dag då vi skulle bege oss av tidigt dagen efter och hade en hel del att packa. 

 

Grävde efter orm

Strax innan det börjat mörkna hängde jag med Dulin Rangna och en annan från centret för att leta efter en mindre ormart som lever i jorden. Vi hade med oss 2 hackor att gräva med. Vi gick över en sumpmark och ett fält där några kor betade och kom sedan fram till ett område där vi skulle gräva. Efter ett par hack med hackorna så gick en utav dem sönder. Nåväl, vi hade ju en extra med oss. Det dröjde dock inte länge innan bladet slogs i en sten och hacka nummer 2 gick sönder den också. Vi stod där, kollade på varandra och bara började skratta. Lyckligtvis, gick det att laga en av hackorna temporärt så att den gick att gräva med, och efter en stund hade vi hitta 2 ormar av arten Aspidura guentheri. Denna lilla orm på 10 cm var ganska fin för att vara en art som lever under jord. Med dess skimrande fjäll och en ljusare ring runt dess nacke blev den förhållandevis bra på bild. 

1000164_1000002_inywgefknoflsnhfjydf.jpg
Aspidura guentheri
1000164_1000002_rjcmybiaasrartadicxu.jpg
Det är absolut ingen stor orm detta!

 

Lite senare på kvällen medan vi packade och laddade batterierna kom de andra med lite grodor samt en orm som de hittat. Ormen var en Boiga ceylonensis, en typ av kattsnok med stora ögon och väldigt smal kropp. Medan jag höll ormen i ena handen så gjorde jag en snabb rörelse med andra armen för att fånga en groda som hoppade på marken. Detta uppskattade inte ormen alls utan bet mig i handen. Nåväl, en såpass liten orm gjorde inte mycket åverkan. Vi fotade ormen och några av grodorna och släppte sedan iväg dem.

Vi gick och la oss för att orka upp tidigt då vi skulle åka vidare.

På morgonen hade det hittats en mellanstor indisk kobra (Naja naja) som vi fotade och sedan tog med oss när vi åkte vidare för att släppa ut den på ett mer passande område än bland bebyggelsen.

1000164_1000002_odwxonszwrretzxnosvg.jpg
Indisk kobra, Naja naja
1000164_1000002_ggjbjvroyyurlnajvkhv.jpg
Lankesisk kattsnok, Boiga ceylonensis

 

Adams peak

Det var dags att åka från Runakanda och mot Adams peak som vi skulle bestiga. Adams peak är ett 2243 meter högt berg, som har en viktig religiös betydelse. För att nå toppen måste man gå upp för tusentals trappsteg. 

Vi fick extra hjälp av Dulin som också följde med från Runakanda för att bestiga Adams peak och hitta herptiler med oss. Framme vid hotellet i närheten av Adams peak så tog vi fyra en kortare tupplur och åt sedan lite mat innan det börjat bli mörkt. Tanken var trots allt att bestiga berget så att vi kunde få se soluppgången!

Vi klädde på oss ordentligt med packning, då det kan bli kallt när man klättrar så högt upp. 

För att veta hur lång tid bestigningen skulle ta oss så kollade vi på klockan precis när vi gick, som då visade 21.23.

Efter en liten stunds vandring kom en hund som följde efter oss en bra bit upp mot toppen i hopp om att få lite mat. Någon timme senare kom vi upp till en avsats där vi började höra lite grodläten. Här hittade vi flera arter vi inte sett tidigare och jag hade nog kunnat stanna där i flera timmar.

Vi gick dock vidare efter att vi tagit ett par bilder och fortsatte att klampa upp för trappstegen mot toppen.

1000164_1000002_izoapghdmxqijkfeipmt.jpg
Pseudophilautus viridis
1000164_1000002_ewczycupqqlxfactzjnt.jpg
Taruga eques

 

1000164_1000002_ejoljfeofpkqstjwxnnz.jpg
Pseudophilautus microtympanum

 

Längre upp mot toppen kände Chanaka till en omväg som gick lite djupare in bland växtligheten längs berget. Där kunde vi fotografera flera arter av grodor och reptiler som vi inte sett tidigare. Framme vid ett mindre vattenfall såg Chanaka en liten groda sitta flera meter högt upp på en sten. Det såg inte ut att finnas en chans till att komma åt denna groda, men Dulin klättrade upp längs de hala stenarna och lyckades mot alla odds få tag på den. Det enda jag stod och tänkte på var vad som skulle hända om han, iklädd endast flippflopp om fötterna, tappade fästet. Vi hade trots allt gått uppåt i flera timmar och att ta sig tillbaka ner till staden skulle vara nästintill omöjligt om man inte kunde gå själv. 

Lyckligtvis klarade han sig ner och vi kunde, imponerade och lättade, fota den lilla grodan. Det var en Pseudophilautus femoralis, en liten grönaktig groda med stora ögon. Denna art är dessutom listad som utrotningshotad på IUCN’s röda lista.

1000164_1000002_cluvsxjqynvaqfzsvmdy.jpg
Pseudophilautus femoralis

 

1000164_1000002_rvyrhfxgwyqqylydfekp.jpg
Pseudophilautus femoralis
1000164_1000002_zttxfhcaexqgrmzyoqbq.jpg
Pseudophilautus schmarda, unge

 

1000164_1000002_liovqeolqlvsvsetajrp.jpg
Pseudophilautus schmarda
1000164_1000002_ebxfnythwpmsbllphfoa.jpg
Pseudophilautus puranappu

 

När vi kommit en bit in i skogen så såg vi ett par ögon lysa en bit längre upp bland träden. Chanaka var först lite osäker och sa att det kunde vara leopard, varpå jag och Frida började titta lite nervöst runt omkring oss, men efter att vi kommit lite närmare såg det snarare ut att var ett par apor som förflyttade sig.

Framme vid en stenvägg så kröp det en mindre orm, som dessvärre kröp in mellan stenarna och gömde sig. Chanaka jämrade sig lite över att vi inte hann ta någon bild innan den slank undan, då det var en ovanlig art som kanske bara finns i området vi var på. 

Efter många timmar och desto fler trappsteg, var vi äntligen uppe på Adams peak. Vi hade inte sett en enda människa under tiden som vi vandrade uppåt, förmodligen för att vi var ensamma om att ta “grodvägen” upp. Väl på toppen var det däremot omkring 35 personer som stod och frös i den starka vinden.

Vi hittade ett bra ställe att stå på i väntan på soluppgången, och tog en kopp kaffe. Här kände man hur mör man var i benen och man ville egentligen inte tänka på att man skulle ta sig ner igen. 

När vi spenderat någon timme på toppen kom solen äntligen upp och vi kunde se den fina utsikten.

1000164_1000002_jsxjmyqletduelnqhfxx.jpg
Utsikt från Adams Peak

 

1000164_1000002_qhstppaatlbrfofpfaoo.jpg
Anders, Chanaka & Frida
1000164_1000002_csvfcbcopgijmkyqpfsm.jpg
Chanaka & Dulin


Sedan var det dags att börja vandringen ner igen.

Vi hade återigen en hund som följeslagare när vi skulle ner. En stor grupp makaker (Macaca sinica opisthomelas) hade även de vaknat och letade efter frukost utmed trapporna. Detta var en annan underart än de makaker vi sett tidigare, och just denna underart känns igen på deras frisyr, som ser ut som en dåligt klippt pottfrilla. 

Hunden som var med oss ville dock ha ihjäl aporna och så fort någon apa var påväg ner på marken så var hunden snabbt där och skällde. 

Vägen ner var väldigt annorlunda mot vägen upp. Fåglarna som sov på natten hade nu vaknat och flög omkring och kvittrade.

För att inte förstöra knäna helt, så gick vi ibland som en krabba ner för trappstegen, alltså sidledes. Chanaka verkade dock ha fått någon övermänsklig energi efter att vi nått toppen och for nu ned för trapporna graciöst och utan några som helst problem.

1000164_1000002_wokuxunhchnnnknqrffj.jpg
Utsikt påväg ner från Adams Peak

 

1000164_1000002_ylzhwdfgqkitcxukcnhg.jpg
1000164_1000002_tgyyfpzffjwjqrftaftz.jpg
Macaca sinica opisthomelas

 

1000164_1000002_egugmrifmkpbjuzwrtoz.jpg
Gulörad bulbyl

 

1000164_1000002_rcznaljahadchcqrhkaw.jpg
Äntligen nere igen, se Adams peak i bakgrunden

 

Väl nere pustade vi ut och jag kollade på klockan som var 10.17. Vandringen tog alltså totalt 13 timmar! Vi duschade, käkade och somnade sedan blixtsnabbt.

Såhär i skrivande stund så skulle jag nog kunna tänka mig att bestiga Adams peak igen, åtminstone om man tar “grodvägen”.

Just när vi kom till hotellet den där morgonen efter att ha vandrat i 13 timmar så kändes det dock som att man aldrig ville ta ett trappsteg till i hela ens liv!

 

Efter Adams Peak var det dags att åka österut till Nuwara Eliya, men det får ni läsa om i del 3!

Artikel skriven av: anders
Publicerades 2022-05-31
Visningar: 413st

Kommentarer

Du behöver vara inloggad för att se och skriva kommentarer
Skriv kommentar