Costa Rica - Del 1 av 2

Costa Rica - Del 1 av 2

Av Anders Larsson

Varför inte Costa Rica?” frågade Eike Amthauer, ordförande för Småland Herpetologiska Förening, i en diskussion om nästa resmål för mig och min sambo Frida.

Costa Rica är ett av världens mest artrika länder med över 500.000 olika arter av djur och växter. Landets regering är mån om naturen där över 25% är skyddade områden såsom naturreservat m.m. En av fördelarna med resmålet är att det är relativt lätt att ta sig runt i landet med t.ex. shuttle bus.

Det krävdes ganska lite övertalning för att Frida skulle bli intresserad av resmålet. Jag köpte på mig litteratur om Costa Rica, eller snarare, herpetologiska fältböcker. Till skillnad mot våra tidigare resor var dessa fältböcker betydligt mer omfattande, tack vare att Costa Rica har över 400 arter av reptiler och groddjur.

Några månader innan resan påbörjades lyckades jag komma i kontakt med norrmannen Finn Spaeren, som bosatt sig nere i Costa Rica och startat RARG (Rainforest Animals Rescue Group) tillsammans med hans kompis Fabian. Då Finn har ett stort intresse för herptiler bestämde vi oss för att boka in en hel vecka av guidning i Costa Ricas natur för att hitta ormar, ödlor och grodor som vi kunde fota.

1000112_1000002_icjoiikmjxdmczusetlu.jpg

Text & bilder i artikeln av Anders Larsson & Frida Oscarsson

Äventyret började med att vi landade i huvudstaden San José där vi firade nyår. Då tidsskillnaden mellan Sverige och Costa Rica är 8 timmar, spenderade vi dock nyårsafton med att sova.

 

 

 

1000112_1000002_hmxjbfxabblclitumyle.jpg
Kolibri
1000112_1000002_ovpoguvngeafzjtotryc.jpg
Frida i regnet

Under dagen hittade vi några ödlor av arterna Anolis limifrons och Ameiva undulata, några grodor av arten Craugastor fitzingeri, samt en klump med grodrom. Vi såg även en mindre oidentifierad ormart(förmodligen Ninia maculata) som slank iväg. En bild på dess fjäll var allt som vi lyckades att fota.

1000112_1000002_bctuqjgupephzntrxfvz.jpg
Anolis limifrons
1000112_1000002_qisrgirgzmvpzjmidefr.jpg
Craugastor fitzingeri
1000112_1000002_lhkecgbupynsefkbinph.jpg
Ninia maculata?

 

Mitt i herpandet drabbades Frida av en av sina farhågor, ett gäng myror hade lyckats krypa upp på hennes skor och satt och bet henne på fotleden, trots hennes säkerhetsåtgärder i form av att sätta hårsnoddar runt byxbenen. Detta medförde att hon resten av resan aldrig stod helt stilla när vi var ute i skogen, utan när vi stannade upp fortsatte hon att trampa på plats.

När mörkret föll hade vi bokat in en guidad tur i “Amphibian World” där vi lyckades se en Cloudy snail eater (Sibon nebulatus), ett par Tlalocohyla loquax i amplexus, en Pristimantis ridens och några Lithobates taylori.

Guidningen gick väldigt fort och vi fick lägga oss lite smått besvikna på guidens kunskap då han inte hade en aning om vad vissa av de arter vi såg var för något.

1000112_1000002_ptefyuircsgffmtjxcpv.jpg
Sibon nebulatus
1000112_1000002_kagjkkfolmtuhvusunxp.jpg
Tlalocohyla loquax
1000112_1000002_ukalyznytwhhghunyfbw.jpg
Pristimantis ridens

Uppe igen bestämde vi oss för att besöka “La Fortuna Waterfall”, beläget endast några hundra meter ifrån vårat hotell. Det var väldigt “turistigt” vilket gjorde att vi blev förvånade när vi såg en liten ögonfranshuggorm (Bothriechis schlegelii) på ett blad. När vid stod och fotograferade så blev folk såklart nyfikna och det bildades en klunga av folk runt oss. Vi berättade att det var en giftig orm och att de skulle vara försiktiga innan vi gick vidare ner mot vattenfallet.

Tillhörande hotellets område fanns en stig som gick upp mot en vulkan. Utmed denna kunde man se vackra utsikter över Costa Ricas natur och mängder av fågelarter. Det var delvis brant vandring, men den tog raskt stopp efter ett tag då området var avstängt för ett forskningsprojekt. Denna stigen vandrade vi ett flertal gånger, både i regn och solsken. Kvällstid följde vi efter ett kväkande ljud och hittade en grupp med grodor av arten Smilisca phaeota som satt och spelade.

1000112_1000002_wblemkmwccjlzxubymye.jpg
Bothriechis schlegelii
1000112_1000002_nfeeqybpxsvozyvbuugg.jpg
Smilisca phaeota

 

1000112_1000002_ckqifcqzecmphmgqideb.jpg
Vid vattenfallet

 

Puerto Viejo de Talamanca

När vi hade varit på Green Lagoon i 5 dagar, var det dags att åka ner till Puerto Viejo de Talamanca på östkusten. Vi bokade en shuttle bus med företaget “Gecko trails” vilket innebar att vi fick åka i en minibuss som tog cirka 6 timmar. Väl framme checkade vi in på hotellet Cabinas de Talamanca och mötte upp Finn. Det hade redan blivit mörkt, vilket var perfekt för att genast bege sig ut och leta efter herptiler. Vi kastade oss in i Finns bil och begav oss till RARGs område för att besöka “deras” damm. På vägen ner hittade vi en Canopy anole (Norops biporcatus) som smälte in bra bland bladen med dess gröna färg.

1000112_1000002_hcinyfzgvttmrpmnkvjp.jpg
Norops biporcatus

Nere vid dammen fick vi en smärre chock av allt kväkande och prasslande av grodor och andra djur. Vi såg mängder av rödögda trädgrodor (Agalychnis callidryas) och hourglass frogs (Dendropsophus ebraccatus) sitta och spela runt vattendraget. Till Finns överlyckliga rop hittade vi resans andra Bothriechis schlegelii. Denna var väldigt ljus, nästan vit i färgen.

1000112_1000002_gjaylfzxzlhrgcvgtbez.jpg
Bothriechis schlegelii
1000112_1000002_uneohdkmqecfuztlykga.jpg
Dendropsophus ebraccatus

 

1000112_1000002_bxvyvibldtnxldevqlji.jpg
Bothriechis schlegelii
1000112_1000002_xwusjndvvfunpztbnoep.jpg
Agalychnis callidryas

 

1000112_1000002_tfxqkdsikvwstkjrqjbk.jpg
Agalychnis callidryas
1000112_1000002_ttyvgmxgcoqhmqxanbmr.jpg
Agalychnis callidryas

Innan natten var slut hade vi sett ett par ögonfranshuggormar till, några gröna basilisker (Basiliscus plumifrons) liggandes på en gren, ett par yellow-headed geckos (Gonatodes albogularis) samt en juvenil Bothrops asper, (Terciopelo)! Trötta gick vi och la oss med stora leenden över vad vi sett under kvällen och natten.

1000112_1000002_husdepyjlesyeerhxxen.jpg
Basiliscus plumifrons
1000112_1000002_tooadpcstrmozyjpdqot.jpg
Bothriechis schlegelii

 

1000112_1000002_xdihoajglaahwvoeydib.jpg
Gonatodes albogularis, Hane
1000112_1000002_pgyzqxybmangokdpewav.jpg
Gonatodes albogularis, Hona

 

1000112_1000002_phkanculfzbaladobimh.jpg
Bothrops asper
1000112_1000002_ozyulsdyowlymzdzbokj.jpg
Bothrops asper
1000112_1000002_weehrwimionntpmtemwu.jpg
Bothrops asper

Efter frukosten begav vi oss med Finn till Cahuitas nationalpark för att leta djur. Större delen av tiden öste regnet ner, men vi lyckades ändå se en liten knallgul Bothriechis schlegelii, några sovande fladdermöss samt en grupp kapuchinapor. Vi blev genomdränkta av allt regn, så vi fick gå och äta istället och begav oss sedan tillbaka till hotellet för att ta en tupplur innan kvällens herptil-jakt.

1000112_1000002_xgxpdmyvvvemsfmdvdra.jpg
Bothriechis schlegelii
1000112_1000002_dopvjtamosuewhqsfwsf.jpg
Fladdermöss

På kvällen tog vi en lite längre rundtur i Los Guardianes Wildlife Refuge (samma område som gårdagens damm befann sig i) och hittade, utöver några ögonfranshuggormar och rödögda trädgrodor, en ny art vi inte sett tidigare. En “Plain Bluntheaded Tree Snake” (Imantodes inornatus) slingrade sig snabbt bland växtligheten, vilket gjorde det extremt svårt att få en bra bild med kameran.

Vi gick vidare och efter en stund hörde vi plötsligt något prassla till uppe i ett träd. Vi riktade blicken och lyste upp med vår lampa och såg det skyldiga ansiktet av en pungråtta som klättrat ned för att få tag på en frukt. Den frös till is av chocken över att den blivit tagen på bar gärning, men vi gick därifrån efter ett par foton och lät den fortsätta i sin jakt på föda.

1000112_1000002_wfytrzaaojjqniafeoxd.jpg
Imantodes inornatus
1000112_1000002_zehybdtzrzujykaebdvo.jpg

Vi kom fram till en å som vi började följa motströms uppåt. Det dröjde inte länge innan våra regnstövlar var fyllda då vattnet i ån gick upp till knäna på sina ställen. Vi hade dessutom fått följeslag av ett bi som konstant ville in och surra i våra öron. Trots att vi fick kämpa fram i vattnet visade det sig vara värt all möda. En bit längre fram längs ån hörde vi ett kväkande som vi inte kände igen. Högt uppe på ett blad lyckades Finn få tag på vår första glasgroda, arten Cochranella granulosa. Denna glasgroda känns igen på dess mörka små prickar på ryggen.

1000112_1000002_rpjambkezyivfwyclpeb.jpg
Cochranella granulosa

Det dröjde inte länge innan vi hittat ytterligare en art av glasgroda, denna gången en Hyalinobatrachium chirripoi. Denna art finns enbart i det lilla området av landet som vi nu befann oss i, en bit ifrån Cahuita.

1000112_1000002_rckhsoefthquawttyejk.jpg
Hyalinobatrachium chirripoi
1000112_1000002_cpzyqgaiftzvllzxhsaz.jpg
Grodägg


Glasgrodor är definitivt inga stora grodor, utan blir enbart runt ett par centimeter långa. Deras ägg läggs oftast på ett blad ovanför vattendrag. Hanarna i sin tur sitter och skyddar dessa ägg från rovdjur. När äggen väl kläcks, trillar ynglen ner i vattnet nedanför.

Även om vi själva var mest imponerade över glasgrodorna, hittade vi en grodart som Finn hade svårt att sluta fota. En “Splendid Leaf Frog”, Cruziohyla calcarifer. Till skillnad mot glasgrodornas ynka 2,5 cm är denna art större på runt 8-9 cm. Cruziohyla calcarifer är en trädlevande groda, vilket syns tydligt på dess stora händer och tår. Grodans ovansida har en grön färg, medan sidor, lår och händerna är gulorange. Sidorna och låren på grodan har dessutom svarta “ränder”, likt en tiger.

Något aningen mindre färgstarkt var arten Leptodactylus melanonotus. Vid en snabb anblick skulle denna groda kunna blandas ihop med Craugastor-arterna vi sett lite varstans, men är faktiskt närmare besläktad med de gigantiska smoky jungle frogs som vi skulle se senare på resan.

1000112_1000002_quzjyyhpkhgcpdxyeniq.jpg
Cruziohyla calcarifer
1000112_1000002_ypzccukhzjfiiompjhsx.jpg
Leptodactylus melanonotus

 

Återigen en lyckad kväll, och listan på arter som vi hade sett började växa. Vi begav oss hem och tömde våra stövlar på vatten innan vi kröp ner i sängen och somnade.

 

Så kom en ny dag och vi bestämde oss för att utforska område kring Puerto Viejo de Talamanca och besöka lite olika butiker och sevärdheter. Efter någon timmes strosande satte vi oss på ett fik. Vi fick en meny på spanska, vilket varken jag eller Frida kan mer än ett par ord av. Vi tyckte dock att vi kunde förstå någorlunda och bestämde oss för att beställa ett par pannkakor med banan och nutella, samt en dricka till. Problemet var bara att “batido” inte alls är pannkaka, utan milkshake. Vi fick med andra ord varsin milkshake med banan och nutella, samt en dricka serverat. Nåväl, vi fick definitivt i oss tillräckligt med vätska den dagen.

 

På eftermiddagen började regnet ösa ner igen, men vi kämpade vidare och hittade ett par pilgiftsgrodor av arterna Dendrobates auratus och Oophaga pumilio innan mörkret kom.

Vi fortsatte under kvällen och hittade en ödla jag verkligen hade sett fram emot att se. Inte direkt ovanliga, men ett väldigt annorlunda utseende. Smooth helmeted iguana (Corytophanes cristatus) satt på ett träd och förflyttade sig runt stammen samtidigt som man följde med kameran för att få en bild. Dessa ödlor förlitar sig i första hand på deras kamouflage och till skillnad från många andra ödlor så sitter Corytophanes cristatus kvar även när man kommer nära. Deras mönster påminner lite om mönstret hos “gremlins” i filmen med samma namn.

1000112_1000002_moazcugrbmypmhgnmrle.jpg
Corytophanes cristatus

 

Under vår tur i skogen hade Finn lyckats tappa sin ormkrok, så han försvann och gick tillbaka för att se om han kunde hitta den. Där stod jag och Frida, mitt i natten i regnskogen, kolsvart utan att ha en aning om åt vilket håll vi hade gått, eller ens åt vilket håll Finn försvann i jakt på sin ormkrok.

-”Jag hoppas han kommer tillbaka!” sa vi instämmande i mörkret med enbart våra lampor skinandes i ansiktet på varandra.

Lyckligtvis kom Finn tillbaka en stund senare med ormkroken i högsta hugg och vi kunde fortsätta. Vi hittade ett par större smoky jungle frogs (Leptodactylus savageii) sittandes bland ormbunkarna. Det var ordentliga bjässar med en storlek på nästintill 20 cm (nos till kloak). De befann sig ofta nära någon håla som de snabbt skuttade ner i när man kom för nära. Dessa grodor var svåra att fotografera, då kamerablixt och ljus reflekterades starkt i deras ögon. Fördelen var att man kunde se dessa grodor på långt avstånd genom att svepa med lampan och leta efter ett par skinande ögon i rätt storlek. Frida var extremt duktig på att hitta dessa grodor i den grad till att det blev tjatigt med alla “smokies” som hon såg.

1000112_1000002_jipfeegohbydpyncwfrf.jpg
Leptodactylus savageii

 

Dagen efter var första gången vi hade strålande solsken på resan. Vi åkte tillsammans med Finn till Cahuita national park, men denna gången till entrén vid Puerto Vargas. Därifrån gick en 2,5 km lång sträcka ner till en gigantisk, folktom strand. På vägen dit såg vi ett flertal Anolis limifrons, gröna basilisker (Basiliscus plumifrons), Ameiva quadrilineata, Ameiva festiva, en kaiman (Caiman crocodilus) samt en sengångare och diverse fåglar. Vi lyckades bli helt sönderbitna av myggor, trots myggmedel av alla dess slag.

1000112_1000002_raupiqcbythpxdlcfljh.jpg
Tretåig sengångare
1000112_1000002_xxvinqmiqtnejarotfxa.jpg
Ameiva quadrilineata

 

1000112_1000002_iqzllvbjdrcqyqaagixe.jpg
Basiliscus plumifrons, unge

Efter att vi kommit hem bestämde jag mig för att gå ut själv och utforska naturen i närheten av hotellet, medan Frida vilade. Jag lyckades hitta ett par agapaddor (Rhinella marina), deras yngel samt några “smokies” och en storörad opossum (Didelphis marsupialis). Jag nöjde mig och tog mig tillbaka.

1000112_1000002_kofojxzqmmptmxqhencw.jpg
Didelphis marsupialis

Vi vaknade till en ny dag med solsken. Denna dagen följde Fabian med oss och vi bestämde oss för att åka till Bribri, närmare gränsen till Panama. Anledningen var att vi ville få några bra foton på pilgiftsgrodorna Oophaga pumilio (Bribri-lokaliteten) samt bättre bilder på Dendrobates auratus. Till skillnad mot tidigare tillfällen, där vi enbart såg ett par enstaka individer, var det betydligt fler på platsen vi nu kom till. Framförallt O.pumilio fanns det mängder av och vi såg dessa små röda grodor hoppa omkring lite varstans. De kallas ibland för “Strawberry poison frog” då deras utseende med mörka små fläckar påminner om en mindre jordgubbe. Med tanke på deras färg syntes de bra, trots deras ynka storlek. Det är annars en art som finns i en uppsjö av olika lokaliteter och färger.

Trots att de fanns i ett stort antal hade vi svårt att få bra bilder på dem, då grodorna gärna vände sig bort ifrån en för att hoppa iväg.

Dendrobates auratus visade sig dock vara ännu svårare att fota. De är betydligt större, och verkar mer skygga. Det är också svårt att se om bilderna man tar på dessa grodor blivit skarpa på grund av att deras mönster ser mer eller mindre suddigt ut.

1000112_1000002_fzxwpixyemwaapjgyjkc.jpg
Oophaga pumilio
1000112_1000002_tbgxfxdiqapjfiwgdulw.jpg
Oophaga pumilio
1000112_1000002_kkrypljpgelucpierliy.jpg
Oophaga pumilio

 

1000112_1000002_oosdwptceilcufhmlwwi.jpg
Dendrobates auratus
1000112_1000002_aewrkqjbvrfcccreyqbw.jpg
Dendrobates auratus

Efter att vi lyckats få till några foton bestämde vi oss för att åka vidare till ett vattenfall i närheten. När vi ställde bilen kom det en lite pojke som ville ha pengar för att vakta vår bil, annars skulle våra grejer bli stulna. Fabian menade att om våra grejer var borta när vi kom tillbaka så skulle vi allt ta ett snack med pojkens mamma. Pojken fattade vinken men bestämde sig för att hänga med när vi gick upp längs med vattenfallet och se om vi hittade några djur på vägen. Det var en jobbig terräng uppför, och man kände sig ibland som bambi på hal is när man gick med kameran hårt tryckt mot bröstet med ena armen samtidigt som man klev omkring på hala stenar.

Ovanför vattenfallet hittade vi en ny art, och dessutom den art som jag skulle placera högst upp på topplistan över arter vi såg i Costa Rica (något de andra absolut inte skulle hålla med om). Arten Rhaebo haematiticus, en medelstor paddart med mörkt brunröd färg. Den vi hittade var dock en juvenil, inte större än någon enstaka centimeter. Jag var den enda som var intresserad av att ens fota detta lilla djur.

1000112_1000002_byrvsmyfijizfkrnttoz.jpg
Vattenfallet, med pojken högst upp
1000112_1000002_shpgiszvmvjcnuyfbcdi.jpg
Rhaebo haematiticus, unge

När jag stod och fotograferade så blev det plötsligt ett stort tumult. Finn hittade en tjock liten groda han inte sett i området. Vi visste inte vilken art det rörde sig om vid tillfället men det var självklart att det inte var någon art vi sett tidigare med dess små ögon och mun. Denna knubbiga lilla sak låg på rygg i Finns hand och han öppnade försiktigt för att visa oss andra. Helt oväntat tog grodan ett långt skutt och flög ner i vattnet. Finn slängde av sig byxor och tröja och dök ner i vattnet efter grodan. Eftersom vattnet inte var stillastående, utan rann nedåt i fallet, var det svårt att se vart grodan tagit vägen och vi gav efter en kort stund upp vårt letande. Grodan var försvunnen.

Det hade även börjat mörkna, så vi bestämde oss för att bege oss tillbaka och äta något innan vi åkte vidare. Finn var upprörd över sin förlust av denna art, speciellt med tanke på att vi inte hann ta en enda bild. Efter att ha kollat lite fältböcker, kom vi fram till att det rörde sig om arten Southern narrow-mouthed Frog (Hypopachus pictiventris). En art som egentligen har ett utbredningsområde lite längre norrut än vad vi befann oss. Om stackarn helt enkelt hängt med vattenfallet längre norrifrån eller om det fanns populationer längre söderut än vad fältböckerna lyckats få med är oklart. Vi hittade dock inga andra individer i närheten, trots en del letande.

 

Efter att vi ätit klart och det blivit mörkt åkte vi vidare till en grund å. Där såg vi mängder med agapaddor (Rhinella marina) som skuttade runt. Vissa av dem var i amplexus där de mindre hanarna kämpande klamrade sig fast på de mer bastanta honorna.

1000112_1000002_qpvbxevqgfrhpsmnueab.jpg
Rhinella marina

Utöver paddorna så var det även gott om grodarten Smilisca sordida. Till skillnad mot den närbesläktade arten Smilisca phaeota som vi sett tidigare, så saknar Smilisca sordida den gröna randen under ögat.

1000112_1000002_jchtpniccgabpdemqvon.jpg
Smilisca sordida
1000112_1000002_jlsbivsxcapyxosfocnj.jpg
Smilisca sordida
1000112_1000002_joxwqsuomcyajtbazujr.jpg
Smilisca sordida

Något snabbare och färggrannare än de övriga grod- och paddarterna vi sett under kvällen var Lithobates warszewitschii. Det är en groda med spetsig nos, mörkbrun ovansida med svaga mörkgröna fläckar. Det som gör den så färggrann ligger dock dolt; insidan av dess lår har starkt gula fläckar med kanter i rött.

1000112_1000002_wwzerhisfyeillnzomrv.jpg
Lithobates warzewitschii

Likt första kvällen i Talamanca, där det första vi såg var en Norops biporcatus, såg vi återigen en illgrön ödla av denna art ligga på en gren och sova ovanför vattnet. De är större än de vanliga gröna anolisarna (Anolis carolinensis) man brukar se i terrariehobbyn, men ändock lätta att missa med tanke på dess färg som smälter in bland Costa Ricas gröna växtlighet. Vi såg aldrig denna art under dagtid när de är aktiva, utan enbart vid ett par tillfällen nattetid när de låg och vilade någon meter ovanför markhöjd.

 

Efter att ha gått i ån under någon timme gick vi in i mer växtlighet för att se om vi kunde hitta några ormar och ödlor. Vi spred ut oss lite och lyckades hittade ett par mindre smooth helmeted iguanas (Corytophanes cristatus). När vi kommit in en bit i skogen hörde jag och Finn hur något stort kom emot oss i mörkret. Det var inget litet djur och under ett par långa sekunder av chock föreställde jag mig bli uppäten av en jaguar. Vi lyste mot djuret med våra pannlampor och såg ett par stora ögon lysa tillbaka. “Jaha, det är såhär det ska sluta alltså?” tänkte jag irriterande för mig själv.

Lyckligtvis var det ingen jaguar sugen på människokött, och inte ens ett kattdjur, utan en ko som strosade omkring i mörkret. Fortfarande inget jag någonsin förväntat mig att se, men jag kunde pusta ut av lättnad över att det inte var min tur ännu.

 

Vi fortsatte att leta vidare, men hittade inte en enda orm denna kvällen innan vi gick och la oss i sängen utmattade över dagens händelser. 

1000112_1000002_fmamgtojsfxahzbmztgx.jpg
Finn med tretåig sengångare

Då vi hade spenderat ett par dagar med att leta efter reptiler och groddjur tänkte vi ta en lite lugnare dag och passa på att se lite andra djur. Tillsammans med Finn bestämde vi därför att vi skulle åka till Manzanillo National Park. Vi satte oss i bilen och började köra. Vi kom dock inte långt förrän det tog stopp i trafiken. Mitt i vägen kröp en sengångare långsamt fram över asfalten. Det fanns egentligen bara två alternativ, antingen vänta i all evighet på att det stackars djuret skulle ta sig över vägen, eller ge den hjälp på traven. Finn tyckte det senare alternativet lät mer lockande, hoppade ur bilen och sprang fram och tog ett grepp i sengångarens päls för att sedan bära över den till ett träd på andra sidan. Sengångaren var ilsken och otacksam, så vi åkte vidare mot Manzanillo.

 

Framme i nationalparken kunde vi gå omkring i värmen och denna dagen var det dessutom strålande solsken och helt utan regn för en gång skull. Vi såg en växt som kallas för Sensitiva (Mimosa pudica) som vid minsta beröring stänger ihop sina blad. Uppe i träden ovanför satt en grupp med mantelvrålapor (Alouatta palliata) och förde oväsen.

 

Vi gick en ordentlig runda och lyckades ta oss ner till en strand där vi satte oss och njöt av utsikten och värmen. Ett stort antal eremitkräftor kröp omkring på stranden och vi satt och iakttog hur de tog sig fram över sanden. Efter ett tag såg vi till Fridas förskräckelse, hur en massa vandrarmyror förflyttade sig likt en våg längs med skogskanten. Något man kanske kan gissa sig till av namnet, är att dessa myror förflyttar sig tillsammans i stora grupper när de letar efter föda och attackerar allt som kommer i deras väg.

 

En stund senare när myrorna vandrat vidare, gick vi tillbaka in i skogen och såg en grodart som vi fortfarande inte hade på vår lista, Allobates talamancae. Denna groda var otroligt svår att fånga, då den var så snabb och liten att den kvickt försvann bland den lövtäckta marken. Den har helt klart förtjänat sitt engelska populärnamn “Talamanca Rocket Frog”. Att man var lite smått utmattad av värmen gjorde inte saken lättare heller.

Efter ett gäng utrop med “I got it!...I think” där man bara hade näven full av löv, lyckades vi tillslut få tag på denna lilla groda.

1000112_1000002_gbsgiuasqjokatgbcjpx.jpg
Anders till vänster, Finn till höger

 

1000112_1000002_flsleaepbzzjzgvkcuyk.jpg
Allobates talamancae
1000112_1000002_cisvwdkgpecvmvvqsyxf.jpg
Allobates talamancae

Efter Manzanillo tog vi oss tillbaka till hotellet och åt. Frida bestämde sig för att stanna hemma under kvällen då hon hade fått nog av allt herpande de tidigare dagarna och såg fram emot åtminstone en kväll där hon inte behövde ha vattenfyllda stövlar och dyngsura kläder.

Jag och Finn förstod inte alls hennes resonemang, men tänkte ändå ta en lite kortare kväll än tidigare. Finn hade hört av en hotellägare att det var mängder med ormar, ödlor & grodor i närheten av deras hotellområde. Vi åkte dit för att kolla läget.

En Smilisca phaeota låg och simmade runt i poolen, som vi fiskade upp och fotade lite kvickt. Vi hade säkerligen sett över 100 stycken av dessa grodor under de senaste dagarna så vi gick snabbt vidare mot utkanten av hotellområdet för att se vad vi kunde hitta. En ny liten paddart, även denna en juvenil hittades. Denna gången Incilius coniferus eller “Green climbing toad” som den kallas på engelska. Juveniler brukar kunna vara mer gröna, men just denna individ var mer åt det bruna hållet. Jag var såklart glad över att hittat ytterligare en paddart, även om jag hoppades på att se vuxna individer både av denna art samt Rhaebo haematiticus. Nåväl, efter lite fotande fortsatte vi letandet. Vi hörde ett svårlokaliserat men högt kväkande vilket vi följde efter och försökte hitta var det kom ifrån. Högt upp på en gigantisk växt satt en groda, lika liten som den tidigare padd-juvenilen vi hittade. Grodan, (Diasporus diastema) satt och blåste upp sin strupsäck och gjorde ifrån sig ett högt pipande ljud för att locka till sig honor.

1000112_1000002_jgskfpashivwungwqwkz.jpg
Incilius coniferus
1000112_1000002_nurpbcbhrbqfvzwdceee.jpg
Diasporus diastema

 

1000112_1000002_rhrwbodazbfxybvqpaec.jpg
Agalychnis callidryas

 

Efter att vi kollat runt lite ytterligare, och hittat någon enstaka rödögd trädgroda (Agalychnis callidryas), satte vi oss i bilen igen och åkte hem. Det blev återigen läggdags, Frida sov redan som en stock men jag somnade inte långt därefter.

 

Så vaknade vi till den sista heldagen i Talamanca innan vi skulle vidare till Sarapiqui dagen efter. Vi hade ett par grodarter kvar på vår lista som vi gärna ville pricka av, och jag ville såklart även hitta en fullvuxen individ av paddarten Incilius coniferus vi såg kvällen innan.

För att hinna se så mycket som möjligt, så var planen att gå en längre runda. För att inte behöva gå tillbaka och äta inne i stan, fyllde vi våra väskor med proviant så att vi kunde fortsätta hela dagen och kvällen ute i regnskogen. Vi började med att ta oss till ett område där vi lyckades hitta en centimeterstor juvenil av grodarten Craugastor megacephalus. Ungdjur av denna art har s.k. tuberkler, skrovliga knölar som sticker ut på huden. Vi hittade ytterliggare en grod-art ur samma släkte, men denna gången en Craugastor polyptychus. Denna groda var i samma storlek, trots att denna individ i stort sett var fullvuxen. Vi hade sett flertalet av de vanligare Craugastor-arterna tidigare, men dessa två grodor var ett bra tillskott på listan.

1000112_1000002_vtmkpnyzkebdjccyundi.jpg
Craugastor megacephalus
1000112_1000002_gjwzhziiwnslmggkhovz.jpg
Craugastor polyptychus

 

Strax efter hittade vi en groda som nästan ser identisk ut med arten Allobates talamancae som vi hittade dagen innan. Denna art, Silverstonea flotator, kan kännas igen på linjen som går från dess ben upp mot ögonen. Hos individer i södra delen av landet går denna linje ända upp till grodans nos, men just här, närmare atlanten har den en mycket kortare linje som knappt sträcker sig över halva grodans längd.

1000112_1000002_mppyqqzsiyhxqjordeoz.jpg
Silverstonia flotator
1000112_1000002_prqhuyxyrdgfcpdxlspc.jpg
Silverstonia flotator

Det hade börjat mörkna lite grann, men trots detta lyckades vi hitta en pilgiftsgrode-art som vi inte tidigare sett, närmare bestämt Phyllobates lugubris. Denna groda är kolsvart med blåspräcklig undersida. På dess ovansida går en orange linje från sidorna på dess rygg och upp över ögon och nos.

1000112_1000002_pbrcygadbupnayefeyfp.jpg
Phyllobates lugubris
1000112_1000002_wdyxbfdonstiibjrrwpw.jpg
Phyllobates lugubris

Efter en kort fotosession med denna groda tog vi oss vidare till en å som vi skulle följa hela vägen tillbaka till Los Guardianes Wildlife Refuge. Plötsligt såg vi en reptil av en kategori vi inte tidigare sett i Costa Rica.

En sköldpadda av arten Kinosternon leucostomum simmade smidigt omkring i vattnet där vi gick. Man blir lätt förvånad över hur snabba dessa djur är, trots deras klumpiga utseende.

1000112_1000002_zmknuddxlogmgyasjcnu.jpg
Kinosternon leucostomum
1000112_1000002_pazqsvsbfkvvettxkfyh.jpg
Följde en bäck för att ta oss fram i regnskogen

Det var såklart inte enbart reptiler och groddjur vi såg när vi var ute. Många större insekter, spindlar och skorpioner såg vi lite här och var. Ett välkänt spindeldjur är gisselskorpionen vilket vi passade på att fota när en satt i ansiktet på Finn.

1000112_1000002_ihyrsxftumvdclxoxepp.jpg
Finn med gisselskorpion
1000112_1000002_qmmkkzylbocabwmvdwjq.jpg
Spindlar fanns det också gott om

Till Fridas och Finns glädjefulla tjut, hittade vi ytterligare en Bothriechis schlegelii. Denna individs färgteckning var som rena julpyntet med dess färg i grönt, rött och vitt med små mörka prickar.

Efter sisådär ett femtiotal bilder kände jag mig nöjd, men varken Frida eller Finn var klara på långa vägar. Jag passade på att fota någon enstaka Craugastor-groda och en “smokie” medan Frida och Finn fortsatte fota ormen. Efter en stund, lät vi ormen ringla vidare och vi fortsatte på vår färd.

1000112_1000002_fmodupfpgdosgpsuhqfw.jpg
Bothriechis schlegelii

Över vattendraget vi gick i låg det ett mindre nedfallet träd som hängde någon meter ovanför vattnet. Vi var påväg att gå förbi, men såg något sitta inuti den murkna stammen. Jag kunde knappt tro mina ögon, en vuxen individ av paddarten Incilius coniferus! Om Frida och Finn tog sig tid för att fota ormen strax innan, så var det ingenting mot vad som nu skulle ske. Jag gav igen med hästlängder med mitt fotande av denna stackars padda. När jag kände mig nöjd sprang jag ikapp Frida och Finn som en stund tidigare tröttnat och gått vidare.

1000112_1000002_gojtemndpmiucjqedekj.jpg
Incilius coniferus
1000112_1000002_bonzbuawohvsogvnxird.jpg
Incilius coniferus

Vi började återigen närma oss dammen som vi besökte första kvällen. Vi förväntade oss inte att se så många fler arter än vad vi gjort, men Frida förvånade oss med sin skarpsynta blick. Hon lyckades hitta en liten salamander, Bolitoglossa colonnea som satt nästan i ögonhöjd på ett blad. Salamandrar är något vi sett otroligt lite av när vi varit ute och rest, så detta kändes extra stort.

1000112_1000002_ovxfozwhuwnyhovxeqdp.jpg
Bolitoglossa colonnea
1000112_1000002_zwztumhzgxbdvxpkuxwu.jpg
Bolitoglossa colonnea

 

1000112_1000002_akdetbqcqxjhebuzzcnt.jpg
Bolitoglossa colonnea
1000112_1000002_czoywlngxxdnvzixayic.jpg
Bolitoglossa colonnea

Väl tillbaka vid dammen så tog vi en snabb rundtur. Fortfarande betydligt högre vatten än normalt, men denna gången var stigarna inte översvämmade så vi såg åtminstone var vi klev någonstans.

 

Om inte paddan, salamandern och B.schlegelii var nog, så hittade vi en “Banded Cat-eyed Snake” (Leptodeira septentrionalis) som snällt låg stilla på marken för att fotas.

1000112_1000002_xmxrxctqxjopkplscath.jpg
Leptodeira septentrionalis



Kvällen avslutades med att vi såg en alldeles nyuppstigen rödögd trädgroda sitta på ett blad.

1000112_1000002_rfqsajkrdmntcmbfcscl.jpg
Agalychnis callidryas, unge

Vi tackade Finn för att ha gett oss denna enorma upplevelse. Utan guide hade vi inte sett en bråkdel av alla de arter vi såg.

1000112_1000002_pbrkakdhycawxiocuvxy.jpg
Tillbaka efter en tur ute i regnskogen


Nästa stopp var Sarapiqui, vilket ni kommer få läsa om i nästa del av denna artikel. Men tills dess kan jag ändå passa på att fråga: “Varför inte Costa Rica?”.

 

Artikel skriven av: anders
Publicerades 2019-06-07
Visningar: 789st

Kommentarer

Du behöver vara inloggad för att se och skriva kommentarer
Skriv kommentar