Diskussion om hantering

Min erfarenhet sträcker sig till några kungspyton som vänner haft och så Anna förstås (anacondan). Hon hade mer än 20 kvadratmeter land och ännu mer yta med vatten att röra sig på, men låg ändå alltid på ett och samma ställe. Om hon lämnade sin plats så fick hon en spädgris, sen kröp hon tillbaka till samma ställe och la sig igen. Hon var nog lite övermatad, dryga 5 meter. Med det jag vet idag så skulle jag sagt åt skötare att vänta med maten några veckor efter att hon börjat att röra sig.

Anna hanterades aldrig någonsin och bet aldrig.

Mvh
Magnus 

Det kan mycket väl stämma. Jag hade min Annaconda i drygt en vecka. Min vän köpte den, 90 talet har den än tror jag. Vi är inte vänner längre. Jag syftade mest på min Tiger pyton. Gick ett väldigt bra program på National Geografik. Det handlade bara om Tiger pyton. Finns tex stora problem i Usa, där befolkningen släpper ut tigerpyton i Naturen när dom blivit för stora, detta har lett till att många djur i den naturliga Faunan försvunnit. Och där rörde sig dessa ormar på stora område, kvadrat kilometer, den ända gången dom faktiskt ligger stilla är när dom smälter maten. Ungefär som din kompis Annaconda. Annars var dom ute och ringlade runt. Och det märktes ju på Lennart med, han var väldigt rastlös i Terrariet. Han låg knappast  och sov om han inte precis fått mat, samma med rutputon. Mvh Roger 

Fanns det någon värmekälla där hon låg ?  Fryser dom, då lägger dom sig ofta där. Mvh Roger 

Nu drömmer du igen.

Nej, men omgivningen var tropisk. Hon låg alltid på en avsats hälften land och hälften vatten. Där trivdes hon.

Mvh
Magnus 

Du gör ett stort misstag att ifrågasätta fakta utan att först försöka att avslöja bluffen. Det är 100% sant.

Ni som minns Anna, kan ju säga vad ni tycker i frågan. Anna RIP.

Mvh
Magnus "fd akvarietekniker på Sveriges största science center".

Jag gör mitt bästa för att läsa av mina ormar, andas de tungt och häftigt, hur är tungaktiviteten? 

Sunt förnuft håller jag med om att man bör använda i alla lägen som djurägare. Och i detta fall säger mig det sunda förnuftet att ormar inte är keldjur, de är inte utvecklade eller avlade på i tusentals år för att vara som en tamkatt eller hund, de är inte tamdjur utan vilda djur som hålls i fångenskap och bör därför också behandlas så.

Sen har alla ormar precis som andra djur olika "personligheter" vissa är lugna medan andra är mer lättstressade, till stor del även beroende på art.
Om en av mina ormar uppvisade defensiva beteenden eller verkade rädd/stressad så skulle jag i största möjliga mån undvika att hantera den mer än när jag var tvungen och då hantera den på ett sätt som i mina ögon skapade minst stress för djuret samtidigt som jag hanterade den på sådant vis att undvika eventuella bett.

Jag säger inte att man aldrig ska röra sina djur, snarare att göra det vid faktiskt behov, inte annars.

”Min erfarenhet sträcker sig till några kungspyton som vänner haft och så Anna förstås (anacondan). Hon hade mer än 20 kvadratmeter land och ännu mer yta med vatten att röra sig på, men låg ändå alltid på ett och samma ställe. Om hon lämnade sin plats så fick hon en spädgris(ingen av de 8 anakondor som fanns på Universeum under tiden jag arbetade där som djurvårdare åt gris. Det var råttor och kaniner som gällde), sen kröp hon tillbaka till samma ställe och la sig igen. Hon var nog lite övermatad( nej ingen av anakondorna var övermatade. Snarare tvärt om. Vi hade stora problem med att få dom att äta i anläggningen och därför byggdes senare ett nytt hägn), dryga 5 meter (ingen av anakondorna var ens i närheten av 5 meter vid den tidpunkten och troligtvis inte senare heller. Sista gången jag mätte ”Anna” var hon inte ens 4m). Med det jag vet idag ( Vad vet du idag som inte jag, Nilsson, Andren och Runsten visste då?) så skulle jag sagt åt skötare att vänta med maten några veckor efter att hon börjat att röra sig.

Anna hanterades aldrig någonsin ( Jo då. Vid veterinärundersökningar och städning i hägn och terrarium hanterades alla Universeum ormar) och bet aldrig (Även här har du fel)”
/Johan Söderström djurvårdare på Universeum 2001-2010

Jag håller med dig, jag var 22 år när jag hade Lennart. Hade jag gjort likadant i dag ? Troligen inte, även om Lennart var jätte snäll, detta är inga keldjur, dom har fortfarande sin vilda sida kvar, det såg man när han åt tex. Och man kan aldrig lita på dom. Jag nämnde att jag hade tittat på National Geografik....där fanns en familj som hade en tiger pyton. Troligen var den hungrig,  hur som helst den kom ut och detta var på natten och familjen sov. Drygt 4-4,5 meter lång, dom hade haft den ute och kelat med den som jag gjorde med Lennart. Men här gick något fel då ormen kröp upp i deras dotters säng, bet sig fast i armen och började krama henne, runt bröst korgen. Sån tur var så lyckades hon väcka sin far som först försökte ta loss ormen som jag gjorde, men misslyckades, så han högg huvudet av ormen, och då lossnade kroppen och sen huvudet. Dom har inga ormar nu, och jag har barn med. Sålde alla mina ormar när min dotter föddes, jag vill inte chansa. Så jag håller med dig, men jag ser det på annat sätt med, fan blev komplicerat nu ju

Om jag säger så här, ska man andvända dessa djur som kel djur ? Nej. Ska man behandla dom som en katt eller hund ? Nej. Största möjliga respeckt. för deras vilda sida finns kvar, och man får aldrig glömma, detta är farliga djur. Jag litade på Lennart, jag hade tur att inget hände, skulle jag gjort likadant i dag ? Nej absolut inte. Jag saknar honom, men jag älskar mina barn med, har en dotter på 7 månader. Finns inget djur som kan ersätta henne, därför har jag slutat med stora ormar, bara för säkerhets skull. Gift ormar gillar jag skarpt, men inte som husdjur. Min favorit är svart Mamba, men jag skulle aldrig vilja ha en. Ha det bäst alla, nu har ni fått mina synpunkter. Mvh Roger julin