Detta är en sann historia om en liten incident tidigt i september månad 1967 involverande en vanlig huggorm och en då 12-årig sjundeklassare (det vill säga jag) i Hässelby Gårdsskolan, Stockholm västerort. Jag var då som nu, hopplöst förlorad i ämnet djur och natur i allmänhet och reptiler i synnerhet. Många är de timmar och dagar när jag i brist på likasinnade kamrater, ensam strosade omkring i skogarna i anslutning till den ort där jag för tillfället bodde, för vi flyttade ofta.

Mitt reptilintresse väckte föga sympati hos mina kompisar och det fanns föräldrar som förbjöd sina barn att umgås med mig, både på grund av mitt, som de uttryckte saken, olämpliga intresse och för att mina föräldrar lät mig vara ute i skogen själv från bittida till sent. Ytterligare påspädning från oroade föräldrar gällde det faktum att jag från femårsåldern sysslat med att kasta kniv och yxa, så trots mitt fredliga sinnelag, ansågs jag av vissa föräldrar våldsam och brutal.

Mitt naturintresse såväl som mitt reptilintresse väcktes hos mig av min far när jag var mycket liten i skogarna runt vår lilla gård två km från Skäftruna by mellan Arboga och Kungsör. Han tog med mig på promenader i skogen och pekade ut varje levande varelse, varje träd och blomma och talade om vad de hette och hur de levde, hur man skiljde könen åt om det var möjligt och om de var vanliga eller sällsynta.

Inga aspekter lades på något levande, alla presenterades med samma positiva inställning. Detta förde med sig det jag nu åtnjuter i form av både förmåga att betrakta vilket djur som helst ur ett positivt perspektiv, utom möjligen fästingar, och egenskapen att inte vara rädd för något djur på det sätt som nästan alla andra människor är, oavsett det handlar om spindlar och andra kryp, ormar, eller för den delen, stora däggdjur.

Nåväl, åter till händelsen. Jag hade tagit vägen mot Grimstaskogen, ett område som idag är bebyggt, men som då var totalt orörd skog. Jag passerade mellan ridskolan i Grimsta och Maltesholmsbadet, som på den tiden av oss barn kallades "nya badet" eftersom det var nyare än det gamla Hässelby Strandbadet. Jag gick på kända stigar, passerade kända landmärken, som exempelvis den tall som stod tre meter från en tre meter hög klippavsats och där grabbar i generationer lekt Tarzan genom att kasta sig från klippavsatsen och försöka få grepp om en ganska grov gren på tallen i samma höjd som klippan. Grenen var helt renslipad från bark av alla försök att få grepp om den.

Djupt nere i dalen under bergssidan fanns ett långsträckt kärr där jag året innan svurit över min dumhet att försöka skjuta en gräsanddrake med min pilbåge. Jag hade just spenderat mina sista två kronor på en fin solid glasfiberpil och missen på anddraken innebar att det första skottet med den nya pilen också blev det sista, eftersom pilen var tung och försvann med ett slurp i den djupa dyn i kärret.

Nu passerade jag kärret högt upp på berget och grämde mig lätt över den fina pilen innan jag strosade vidare mot trakterna kring nästa badplats som kallades Kaananbadet, varför vet jag inte. Badet var populärt för att det ordnades badbussar dit från bland annat Hässelby Gård. För 50 öre fick man åka dit och hem, samt bli serverad en slät vetebulle med kardemummasmak och ett glas mjölk av en tjock tant med förkläde, vilken service, vilken lyx.

Som jag traskade däruppe på bergsplatån i skogen, såg jag en liten rörelse vid en stor sten och hann uppfatta en liten svans försvinna under stenen. Jag trodde att det var en skogsödla, mer hann jag inte uppfatta, så jag klättrade upp på stenen och satte mig för att vänta tills ödlan kom ut igen. Tålamod hade jag ingen brist på, ytterligare en anledning till att sådana här äventyr oftast skedde i ensamhet. Redan efter en halvtimmes väntan kom "ödlan" ut. Den visade sig vara en liten huggormsunge, äsping kallad, åtminstone om det handlar om en hona och eftersom denna var nästan helt gul i bottenfärgen, antog jag att den var en hona.

Jag var vid det här laget en ganska erfaren ormfångare och alltid utrustad med en "ormpinne". En sådan utgjordes av en halvmeterlång, fingergrov pinne med en klyka längst ut. Klykan hade täljts till så att den skulle gå att låsa en huggorm med, bakom nacken mot underlaget, varefter jag brukade lyfta huggormen med ett ordentligt tag om svansen. Så gjorde jag nu, hoppade ner från den meterhöga stenen och låste snabbt ormens huvud med pinnen.

Till saken hör att min pappa lärt mig att en huggorm är tung i kroppen och att den därför inte kommer upp till handen om man lyfter den i svansen, medan en snok är lättare i kroppen och lätt tar sig upp. Detta var en regel som jag vid den här tiden trodde blint på som generellt gällande. Den här ormen var en årsunge och någon sådan hade jag aldrig tidigare fångat, så jag visste alltså inte att den regeln bara gäller vuxna huggormar, kanske till och med bara vuxna honor.

Jag tog tag om hela svansen med höger hands tumme och pekfinger, en 15-20 cm lång huggorm har inte så mycket mer svans än så, och betraktade den fina skapelsen som hängde framför mig, men ganska snart började ormen försöka ta sig uppåt mot mina fingrar. Jag var stensäker på att den inte skulle komma upp. Den kommer inte upp, den kommer inte upp, den kommer inte ? ajjj! Den kom upp och nu hade jag två miniatyr hål i ringfingertoppen.

Jag tappade ormen av chocken och jag tror att jag svor högt i frustrerad skräck för vad detta skulle kunna leda till. Jag såg den lilla huggormen krypa in under stenen igen och jag gick några meter till en tallstubbe och satte mig med ryggen mot den för att fundera, men jag somnade. När jag vaknade hade jag sovit i tre timmar och klockan närmade sig middag därhemma. Min högerhand var rejält svullen och ringfingret dunkade och var illande rött. Jag började gå hemåt.

Jag bävade för konsekvenserna och funderade på att bara sticka, men som vanligt när man som barn tänker så i djup frustration över något, kommer insikten snabbt att det inte finns någonstans att ta vägen. Min pappa var av den gamla skolan och jag fick oerhört mycket stryk som barn, så jag tänkte att detta nog var värt minst tio rapp för honom på min bara rumpa med mattpiskaren av rotting. Jag beslutade att inget säga om vad som hänt. Jag hade tur när jag kom hem strax efter 18, för min pappa hade åkt till sitt nattjobb och min mamma satt i vardagsrummet och löste korsord.

Jag åt min kalla middag ensam i köket med vänster hand. Den högra gjorde rejält ont och jag ville inte riskera att någon skulle råka få syn på den, särskilt inte mina två skvallriga småbröder. Sedan borstade jag tänderna hjälpligt med vänstern och gick och lade mig på sängen med en läxbok för att inte någon skulle undra, det var söndagkväll och vanlig skoldag dagen efter. När jag vaknade var hela underarmen svullen och det hettade i huden. Jag gick till skolan tidigare än vanligt för att vara först ut, men ändrade mig, beslöt mig för att skolka och drog till skogs.

Vid elvatiden började jag bli ordentligt trött av att virra omkring utan mål och mening, så jag gick hemåt igen och smög ner i källaren under hyreshuset, tog några kartonger ur en container och lade mig på dem bakom några gamla cyklar och somnade. Jag var hungrig när jag vaknade, men aptiten var dålig, så vid middagen petade jag mest i maten. Mina föräldrar fick förstås syn på min nu ganska blå och svullna högerhand, trots att, eller kanske på grund av att jag försökte dölja den. Jag ljög ihop att jag fått den tunga självstängande ståldörren till källaren över handen och mina föräldrar köpte lögnen.

Min pappa kände igenom handen för att kolla om något var brutet, sedan sa han att om svullnaden inte gick ner inom något dygn, skulle vi gå till skolsköterskan. På tisdagen gick jag till skolan och där drog jag samma historia som jag gjort hemma. Jag ljög ihop att det var därför jag varit borta från skolan dagen före. Fröken ordnade till och med en mitella åt mig. På onsdagens morgon var svullnaden i underarmen borta och handen kändes mycket bättre, även om den fortfarande var lite svullen. Jag kände mig piggare och kunde hålla både i penna och gaffel med höger hand och på skollunchen hade jag normal aptit. På torsdagen var bara ringfingret svullet, handen hade fortfarande lite konstig färg, men svullnaden var i stort sett borta och min pappa grymtade att handen nog var oskadad ändå. Detta kunde ha gått riktigt illa, jag visste inte då att jag inte är överkänslig mot något och jag hade lärt mer än en läxa av det hela.

För det första att tala om för föräldrarna vad som hänt, även den mest hårdföra pappa försöker hjälpa sitt barn när det råkat illa ut, för det andra att små huggormar kommer upp till handen när man håller dem i svansen hur lätt som helst. Numera har jag alltid svetshandskar med hög krage på mig när jag plockar upp huggormar, ingen svensk huggorm kommer igenom dem.

Så, till den som läser detta, ung eller gammal; berätta direkt och sök upp vården. Idag är det vanligare att vara överkänslig för något än att vara som jag, inte överkänslig och ingen kan veta innan det händer, om hon/han är överkänslig mot huggormsgift. Även en anafylaktisk chock kan vara dödlig.

Artikel skriven av: peter54
Publicerades 2013-11-05
Visningar: 4974st